Modeordet! Hållbarhet. Hållbarhetshets. 2019 – prövningarnas och tålamodets år. Såhär ett par dagar före jul och snart också den sista skälvande veckan inför det nya året så funderar jag lite extra över vad just ”hållbarhet” betytt för mig i år.
Rent träningsmässigt så började ju prövningen kring min egen ”hållbarhet” bokstavligt talat med Premiärmilen (”När det vänder…”/LeMarc) i slutet på mars. Skulle den vänstra vaden vara återhämtad? Skulle den klara ett millopp i ökat tempo efter ett drygt halvårs rehabilitering och evigt rännande runt diverse fotbollsplaner..? Bara det – FY FAN – vad tålmodig jag varit. Gå kortsida, löpa långsida… Ja, du vet ju hur det var…Men det gick.
Och sen väntade (precis som vanligt numer) ett löparår med massor med utmaningar. Stockholm Trail, Tjejmilen 21K #förhenne, Kungsholmen runt 21K, mitt fjärde Stockholm Maraton (för övrigt det i särklass sämsta), Ragnar Lake Mälaren, Stockholm Trail 21K, Vasastafetten, Tjejmilen #förhenne, Stockholm Urban Trail, Stafesten, Sverige Springer Loppet. STHLM Apocalypse… Ja, jisses.
Mitt fokus har dock hela året (på gott och ont) hela tiden varit hållbarhet. Inget lopp, ingen runda, har i år varit värd att riskera min hållbarhet på!
Idogt nötande av mina rehab-övningar (som jag fått sån enorm hjälp med av Pelle på @TeamFysiq, givetvis grymme Calle (@Friskify) i samband med varje träningspass och rejält med uppvärmning (minst 3 km) i samband med löppass.
Fy FAN för hållbarhet. Jag är så sjukt ödmjuk för hållbarhet. Jag har ju så många roliga grejer jag vill göra 2020! Och därefter. New York City Marathon, En Svensk Klassiker (som ju startar med Lidingöloppet hösten 2020)… mitt (kanske?) livs första OCR-lopp, fler SwimRuns, fler StrongWoman-tävlingar. Ja – jag vill kunna göra ALLT!
Och det är väl här den förbannade hållbarheten kommer in i bilden. Hade jag lyssnat på Greta Thunberg så hade jag ju för länge sen satt mig i ett gathörn utanför riksdagshuset (eller i sociala medier) och gråtit över att; ”allt snart redan är försent -och allt är ERT fel”. Så fort den där jävla muskelbristningen i vänster vad var ett konstaterat faktum i början av september förra året. Eller som i PC-spelet Outpost 2 jag spelade i början av 90-talet. Där jordens undergång var ett faktum och allt gick ut på att lyckas bygga upp en ny civilisation på en ny (egenvald) planet. ”Hjälpdatorn (samvetet)” man hade sa alltför ofta inför valen som skulle göra och besluten som skulle fattas; ”Any mistake at this time, will doom you and your entire colony to certain death. Have a nice day”.
Lite så har det nästan känts inför varje lopp jag kört i år. DO IT – BUT AT YOUR OWN RISK! MEN – så fort benen är på rull så vet jag, att det är bara att KÖRA! Och att jag gör det för att jag ÄLSKAR det! Att sätta sig ner och gråta är liksom ingen strategi! Det är bara att köra!
OCH, vad gäller träning (förmodligen precis som med miljön och klimatfrågan och det mesta annat) så är det ingen ”Now OR Newer”-grej! Min starka åsikt är att man är skapad för rörelse. Och för att vara hållbar måste man röra sig. Framåt, uppåt och mer! Tyngre, längre och snabbare! Inte bara idag. Utan även imorgon och alla andra dagar för resten av våra liv. Utifrån de förutsättningar man har. Amen.
Att gråta löser inga problem. Det är bara att fortsätta. Blir jag av med ena benet, så behöver jag fokusera på alla andra kroppsdelar jag har kvar och som fortfarande kan röra sig. Eller som Calle säger; ”Fokusera mer på det du inte gör”. Världsklass!
Och det var det jag gjorde och tänker fortsätta göra. Att drömma, kämpa, längta och älska!
2020 inleds med Gore Tex WinterRun den 25 januari. Sen är hela året uppbokat med lopp av alla möjliga olika slag. 2020 ska inte vara ett hållbarhetsår – det ska vara ett framåtriktat, utmanande men framförallt JÄVLIGT ROLIGT och HÄRLIGT år!
Vad hindrar dig från att utmana dig själv imorgon eller nästa år? Är det kanske tanken på ”hållbarhet”..?