Jomenvisst, seru’! Jag lever faktiskt! Tro’t eller ej… En påbörjad semester och tillika flytt till ny lägenhet senare så är jag tillbaka! Om jag nu är ”på rätt väg” igen har jag ingen aning om. Vad jag däremot vet, det är att oavsett hur vilse jag är – så kommer jag, precis som du, hitta rätt till slut!
Imorse fick det bli en ”nypremiärtur” i Nyckelviken. Har inte sprungit i spåren någonsin! Gått där, på väg till midsommarfiranden och bad i min barndom/unga tonår eller på väg mot pulkaåkning – absolut. Men inte att jag då, på den tiden, njöt av de underbara löpspåren som finns!
Fantastisk natur! Perfekt temperatur och ingen blåst! Underbart!
Känns något (minst sagt!) bittert att det inte blir något Stockholm Trail 21K i år… Mitt ÄLSKADE, underbara och enbart njutningsbara återhämtnings- och belöningslopp efter ASICS Stockholm Marathon (som ju inte heller blir av i år…).
Inser, att trots att jag ju faktiskt bott i dessa ”hoods”, så lyckas jag ändå komma vilse. Kanske för att jag, lite som jag brukar, inte håller full koll på ”karta/kompass” (höger och vänster har ju för övrigt aldrig varit min starka sida direkt…) alltid kommer vilse. Men, vilse, det är inte alltid det sämsta. Tvärtom.
Som jag sagt så många gånger förr; ”det är bara när man har en karta i handen som man kan komma vilse”! Annars kommer man alltid – någonannanstans!
Och jag inser ganska snabbt att; bär det nedför så kommer det alltid bära uppför förr eller senare. Det gäller ALLTID förutom på Lidingöloppet 30K. Det är nog den enda banan där DET ALLTID BARA BÄR UPPFÖR oavsett hur många nedförsbackar banan erbjuder. Och med Lidingöloppet 30K (dvs. min inledning på en ”Svensk Klassiker”) som, kommer att bli av – om så på ”hemmaplan” mellan 15/9 – 15/10, så är det bara att forsätta köra… shit! Bara att börja ladda. Och hoppas på att inte göra en sämre tid än sist (en tid jag var – och ÄR – riktigt nöjd med, 2.54).
Det är alltid OK att gå i uppförsbackarna – såvida du inte bestämt dig i förväg för att du ska SPRINGA uppför dem!
Hursomhelst – jag lyckas alltid hamna vilse. Inte bara i löpningen utan i mycket av vad jag tar mig för. Kanske börjar jag nu känna mig mer ”på rätt väg när jag är vilse än när jag inte är det”? Det är bara att fortsätta köra. Den enda vägen hem är den som leder dit. Genväg eller senväg…
Hur tar du dig fram i livet? Är det genom ”genvägar eller senvägar”? Låter du dig själv slappna av och springa vilse ibland..? Hittar du rätt..?
Det är bara den som går ”vilse” som finner NYA vägar framåt…
(Birgitta Ernstdotter)
”Den som går sina egna vägar behöver ingen karta”
(Drottning Kristina)