Jag gillar ju att lägga pussel, har alltid gjort! Minns särskilt ett pussel om 10 000 bitar jag ägnade ett helt sommarlov åt i lågstadiet att försöka lägga. Det var ett motiv av Carl Larsson. ”Kräftfångst”. När jag slitit som ett djur så insåg jag att det saknades fem bitar. Spårlöst försvunna! Då spelade det liksom ingen roll att jag hade kämpat med att få de övriga 9 995 bitarna på plats…
Tror inte att jag bara talar för mig själv när jag säger att år 2020 var ett myyycket märkligt år. Toppar, dalar, hopp och förtvivlan. Både bildligt och bokstavligt. Rent ut sagt ett riktigt skitår! Inställda lopp, restriktioner, ofrivilligt hemarbete, personliga motgångar och allt möjligt annat trist och motigt.
Men, ”Efter regn kommer sol”, ”Det som inte dödar – det härdar” och alla andra klyschor till trots så är nog en av de saker som jag verkligen tar med mig från 2020 är; ”Den enda du kan förändra är dig själv”.
Vad som än händer så är det bara JAG som kan ändra på mig. Hur mycket jag än vill och försöker kan jag inte ändra andras tankar, känslor, vad som händer/inte händer i världen och livet runtomkring mig. Ibland sorgligt, oftast väldigt hoppfullt men likväl sant.
Mina sedan länge satta ambitioner att påbörja ”En Svensk Klassiker” med Lidingöloppet i september gick ju åt skogen. Men när jag tänker efter så var det faktiskt ett val jag själv gjorde. Efter mitt ”ensam Stockholm Marathon” i september så kände jag att all must gick ur mig gällande ”virtuella hemmalopp”. För det är inte så jag vill göra det. Medaljen känns inte lika tung, ”Finisher”-tröjan har aldrig ens varit på. Som vilket paket som helst levererades de och stoppades snabbt in i garderoben. Det känns inte som att det räknas…
Nu ser ju även Vasaloppet ut att ”brinna inne”. Och jag VÄGRAR åka 900 varv ensam runt nån konstsnöpreparerad golfbana i Upplands Väsby. Inte för att det vare sig är fel på Upplands Väsby eller golfbanor, utan helt enkelt för att JAG inte VILL. Det är inte Covid’s fel. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Och valet finns ju, men hur gärna jag än vill skylla på den här sabla pandemin så är det bara mig själv jag har att skylla. Och min inställning. Inställningen är ju en av de där sabla pusselbitarna som precis som i ”kräftpusslet” saknades men som jag inte hittat och just nu inte kan eller snarare VILL ändra på.
Men, skam den som ger sig! Och att sluta leta är inte ”min melodi”…
I år blickar jag framåt, men med lite lägre och mer realistiska förväntningar. Kanske blir det New York Marathon i höst. Kanske inte. Kanske får vi återgå till kontoret i början av april. Kanske inte.
Men oavsett – så ska jag fortsätta. Kämpa, springa och allt annat! I år fyller jag ju 40.
Och nu är det bara 4 pusselbitar som saknas – den allra viktigaste bär jag sedan igår nu ständigt med mig. I färg.
Låt dig inte påverkas av någon annan eller utav omständigheter du inte kan påverka – var istället själv den förändring du vill åstadkomma!