Jag är mållös! Ja, inte mållös som i att; ”jag aldrig kom i mål”. Men jag misstänker starkt att detta nog blir ett av mina kanske längsta inlägg någonsin. Men, hur ska man kunna hålla det kort när man ska beskriva årets Stockholm Trail? Och inte bara årets lopp. Det är ju 1,5 års längtan, uppdämd tomhet och frustration efter en lång pandemi som ska avhandlas.
Jag tar det hela från början. Låt oss börja i Björkhagen… Du som läst några av mina tidigare inlägg gällande mina löprundor i området runt Hammarbybacken med omnejd, vet att jag ju i princip ALLTID ”landat” i Björkhagen. (Ref. tidigare inlägg: Strategier och #metoo, Straight forward). När jag bara sprungit på måfå längs med stigarna. Hur mycket jag än ansträngt mig för att hålla mig så långt därifrån som möjligt så har jag ändå alltid lyckats hamna i just Björkhagen. Så även denna gång.
Jag tror nog att jag efter 1,5 års lopp-uppehåll nog var lite mer ”pirrig” än jag trodde att jag skulle vara. Denna gång blev det tunnelbana till starten (är ju annars van att cykla till/från Hammarbyhöjdens IP vid Stockholm Trail). Hursomhelst. Insåg att jag ”åkt för långt” och hoppade i panik av tåget. Då var jag givetvis i Björkhagen. Så var bara att vackert vänta och åka tillbaka…
Jag vet inte riktigt hur känslan av att traska in på tävlingsområdet ska beskrivas i ord. Det bubblade – ja, kokade nästan över av all samlad löp- och loppglädje! ÄNTLIGEN! Äntligen skulle vi alla få springa, beskåda eller vara del av ett idrottsevenemang som BLIR AV! Euforiskt! Hade man kunnat ta tillvara all energi på denna plats så skulle det räcka gott och väl att försörja hela Storstockholm med energi närmsta halvåret!
Och vädret! Det var som att himlens alla stjärnor och planeter stod helt rätt idag!
Taggad till tänderna! Jajjamen!
Först blev det kärt återseende med Marielle och därefter en intervju.
Sen dags för start! I år blev det ingen sedvanlig ”startfålla-selfie” utan snarare en ”startkö-selfie”. Vi var som en klass froma dagisbarn. Det var bara reflexvästarna med tryckt telefonnummer till förskolan vi tillhör som saknades. Men, med en efterlängtad nummerlapp fäst vid bröstet var det likvärdigt. Vi ska hålla avstånd! Vi lovar! Bara vi får lov att springa!
Jag brukar ju alltsomoftast springa med ett leende på läpparna. (Tränings- och primärt de helvetiska intervallpassen med Calle undantagna… 😉 ).
I år valde jag, lite fem-i-tolv att för första gången springa 10K istället för 21K som jag ju annars brukar. Orsakerna var flera. Men främst kanske för att det finns ett ledord som är viktigare för mig än alla andra när det kommer till just lopp.
”Ett bra lopp – det är ett lopp där du mår bra när du tar dig igenom det och där du mår som BÄST när du kommer i mål”
Liksom när jag släppte mitt ”tidsmål” vid Stockholm Marathon 2018. Året jag var i mitt livs form och var mer peppad, tränad och förberedd till tusen att pressa mitt tidigare rekord på distansen. Året då det var 30 grader och sol redan vid start. När det blev upploppsstämning vid vätskekontrollerna. Då folk hade avråtts från att starta om man inte var EXTREMT förberedd. Då löpare på löpande band (hihi) ramlade ihop utmed banan. Då jag ganska precis efter att ha krigat mig igenom första vätskekontrollen vid 5 km tog mig en rejäl funderare. ”Maria, är det såhär du vill att din löpning ska vara? På liv och död..?”.
Nej – det ska vara NJUTBART! Jag varken är eller har någonsin haft förmåga eller som ambition att bli någon elitlöpare. För mig är löpningen som du vet ”Mitt livs kärlek”.
Och det var sannerligen njutbart! Precis som jag mindes det – fast tusen gånger bättre!
Klättrigt, bökigt, trixit, snårigt, halt, sticksigt, varmt, lerigt och alldeles…alldeles UNDERBART!
Jag stannade flera gånger längs med banan. Verkligen insöp allt jag kunde! Så vackert, fridfullt och härligt!
Stannade extra länge vid vätskekontrollerna. Småpratade. Passade på att fylla på med lite mer saft och cola än vad jag normalt vet att jag borde för att inte få håll senare.
När jag vid 8,5 km började höra ljudet från målområdet så fick jag en liten klump i magen. Hörde elefanten från ”Fem myror…” säga ”Nu é’re slut!”.
Väl i mål så kände jag en sån obeskrivlig glädje! Lite samma känsla som när jag sprang mitt livs första lopp, 5 km, i april 2013. JAG KAN! Nu är det gjort! Nu kan inget stoppa mig från att fortsätta – FRAMÅT! Vi är TILLBAKA i denna fantastiska gemenskap av löpkärlek!
I den avslutande intervjun efter målgång konstaterade speakern snabbt – det lös liksom om mig; ”Ja, Maria – jag tänker inte ens fråga om du kommer springa nästa år igen. Utan istället- vilken bana blir det då?”. Svaret var självklart; ”Nästa år blir det 21K igen!”.
Efter en snabb dusch drog jag på mig bästa tishan innan jag lämnade området. Ett motto värt att leva efter!
STORT TACK till hela organisationen bakom Stockholm Trail! Tack, inte bara för en – som vanligt – fantastiskt välordnad tävlingsdag utan också för att vi fick möjligheten att dela denna underbara start på ”livet efter covid-19”. Med just det som vi alla älskar – LÖPNING! Vi ses nästa år igen, om inte förr!
Och har du aldrig sprungit Stockholm Trail tidigare, då ska du verkligen anmäla dig till nästa års lopp!
P.S. Om ”morgonfrillan” brukar vara ett bevis på om gårdagen var ”bra eller dålig”. Ja, då kan du avgöra själv hur min gårdag var. D.S.
