Straight forward

Måndag. Haft en underbar helg. Intervaller, regn och lera i lördags och ett riktigt ljuvligt ”vilse i pannkakan”-långpass i går. Har typ sprungit vilse de senaste 3 gångerna jag tagit mig ut på långpass. Men på nåt vis hamnar jag alltid i Björkhagen. Oavsett vilka stigar jag väljer. Hur vilse jag än försöker bli. Men – det spelar faktiskt ingen roll! Jag njuter av varenda meter ute i skogen! Njuter kanske mindre av transportlöpningen/promenaden hem från Björkhagen dock. Det är så befriande att springa vilse.

Måndag. Haft en underbar helg. Intervaller, regn och lera i lördags och ett riktigt ljuvligt ”vilse i pannkakan”-långpass i går. Har typ sprungit vilse de senaste 3 gångerna jag tagit mig ut på långpass. Men på nåt vis hamnar jag alltid i Björkhagen. Oavsett vilka stigar jag väljer. Hur vilse jag än försöker bli. Men – det spelar faktiskt ingen roll! Jag njuter av varenda meter ute i skogen! Njuter kanske mindre av transportlöpningen/promenaden hem från Björkhagen dock. Det är så befriande att springa vilse. (OK, man springer ju inte vilse på riktigt när man har telefonen med sig – vilket ju är betryggande). Finns väl inte en levande människa som kan lyckas blir ”riktigt bortsprungen” i dagens övervakade samhälle. Alltid är det väl nån jäkla underrättelsetjänst som kan spåra upp en. Man kan liksom kosta på sig att ta lite kringelkrokar, pröva nya stigar och stråk när man dels känner att benen kommer att orka bära en hela vägen hem och man dessutom faktiskt bara är ”ett samtal bort från att bli räddad” om olyckan skulle vara framme. Jag hade dessutom tagit med mig lite vatten och ”jägarsnus” i form av russin. Bara sådär för säkerhetsskull. Så jag hade inte behövt leva på tjärnvatten och flugsvamp.

Och det var liksom det som slog mig. Att det är så befriande att kunna låta sig springa vilse när man vet att man är trygg. När man är trygg med sig själv – oavsett vad som händer. Att det helt enkelt inte går att känna sig vilsen. Att hur motig vägen ändå kan tyckas vara och hur snåriga stigarna än ter sig – så kommer man alltid fram till slut. På nåt jäkla sätt så kommer man alltid fram! Jag kommer till Björkhagen när jag besviket måste ta upp ”Google maps” på telefonen och konstaterar att jag tydligen inte alls var så vilse som jag trodde.
”Det är den som är vilse som finner de nya vägarna” finns det ett gammalt talesätt som lyder. Jag har funnit massor med nya vägar till Björkhagen! Det är inte så illa!

Fick också en uppmuntrande kommentar från min härligt uppriktiga son när jag berättade om mina strapatser.

Mamma, du är faktiskt rätt så tjock på rumpan…men det är ju bra – för då gör det inte ont när du ramlar”. Det gäller att fokusera på det positiva i tillvaron – det blir liksom mycket lättare att leva då.
p%C3%B6l - Straight forward

Inga kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.