Strategier och #metoo

En alldeles, alldeles underbar söndag! Friskt och krispigt. På dagens långpass hade jag planen klar för mig. Hålla mig så långt bort från Björkhagen jag bara kunde. Så länge jag höll mig på spåren med skyltar mot Björkhagen valde jag strikt att i stället ta stigen som ledde åt ett annat håll. Vilket håll somhelst. Bara den inte skulle leda mot Björkhagen.
Med den planen kunde jag vartefter stigarna smalnade av och till slut avtog helt, känna mig hyfsat trygg med att dagens tur inte skulle leda mig till den trista transporten från Björkhagen.

En alldeles, alldeles underbar söndag! Friskt och krispigt. På dagens långpass hade jag planen klar för mig. Hålla mig så långt bort från Björkhagen jag bara kunde. Så länge jag höll mig på spåren med skyltar mot Björkhagen valde jag strikt att i stället ta stigen som ledde åt ett annat håll. Vilket håll somhelst. Bara den inte skulle leda mot Björkhagen.
Med den planen kunde jag vartefter stigarna smalnade av och till slut avtog helt, känna mig hyfsat trygg med att dagens tur inte skulle leda mig till den trista transporten från Björkhagen.

Under mina två timmar av meditativ löpning i den underbara naturen drogs mina tankar återkommande till stormen kring ”#metoo”. Så fort jag förstod innebörden av tag’en anslöt jag mig. Som miljoner andra. Men utan att berätta mer. Utan att dela med mig. Jag insåg snabbt att jag förträngt. Att jag så länge valt att lämna allt bakom mig. Så sviken. Så förnedrad. Så utnyttjad och utan någon somhelst upprättelse – trots försök. Trots rättsprocess. Min strategi blev till slut att släppa och gå vidare. Ingen idé att tjafsa mer om det. Ingen idé att riva upp all gammal skit.  Vad blir bättre av att ”tala ut”? Så. Jag valde att ”fly”. Lägga ner. Acceptera det som pågick under dryga 10 år av mitt liv. Och det funkade ju hyfsat bra, trots att det kostat massor under åren som gått sedan dess. Ända till #metoo. För jag inser att jag fortfarande bär med mig de där såren. Förnedringen. Skulden och skammen. Man glömmer aldrig. Jag glömmer aldrig. Trots terapitimmar. Det kommer alltid finnas kvar. Och det var ALDRIG ok! Det var så in i helvete FEL!
Ibland har jag fått frågan; ”Skulle du inte vilja döda honom?” men svarat; ”Nej. för det hjälper ju inte. Det läker inte mina sår. Däremot kanske det möjligen räddar en annan människa från att bli utsatt för samma sak – och det vore ju möjligen en tröst. Men mina sår kommer finnas kvar. Alltid”. Jag har lärt mig att leva med dem. Jag har på många sätt lämnat det bakom mig, men på så många andra sätt ändå inte. Strategin för att överleva där och då var att fly. Precis som jag gjorde när jag packade min väska och flyttade från min mamma – och hela familjen på hennes sida av släkten.
Det är lite som med att avsluta långpasset i  Björkhagen. Jag inser att Björkhagen inte försvinner från jordens yta bara för att jag inte springer dit. Man får bara försöka hitta sina strategier för att inte hamna där för jämnan. Idag lyckades jag med min strategi för att inte hamna i Björkhagen. Jag har kommit långt!  Och idag gör kvinnor runt om i hela Sverige uppror.  Nu jäklar sätter vi vår strategi tillsammans! För oss! För att det är INTE OK! för att det måste få ett slut! #metoo

Delar med mig av en hoppfull fantastisk bild från min runda idag.

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.