Race report: STHLM Apocalypse

Förutom STHLM Urban Trail så kan nog detta ha varit ett av min löparkarriärs mest märkliga lopp. Och jag ska ju medge – ett av de lopp jag våndats allra mest över. Finns nog inget jag avskyr så mycket som att inte ha ”koll på läget”. Plus att jag är livrädd – för zombies och spöken… Pjuh!

Jag bestämde mig iallafall för att ”inställning och attityd är ALLT”! På med läppstift som matchade tröjan! Om det är NU jag ska ”dö”, så ska jag tusan göra det med STIL!

Starten gick vid Kaknästornet. Jag var väl ändå hyfsat väl förberedd på vad som väntade. En apokalyps, med ”smittade” längs med banan och en löpning som skulle ta oss till ”Safety Zone”.

Ja – jag erkänner det – jag tyckte detta var extremt obehagligt. Inte kanske primärt för att jag är ”mörk- och spökrädd” utan snarare som sagt för att jag hatar att inte ha koll. Vad skulle hända? När, var och hur? Skulle vi bli jagade? Eller skulle det bli mer som att springa i ”spökhuset på Gröna Lund”?

Väl framme vid startfållan började jag inse varthän det barkade. 60-80 personer åt gången släpptes iväg. Innan start fick vi passera in i ett tält där vi informerades om ”förhållningsreglerna”. Vi var alla försedda med ”tre liv” i form av röda plastband fästa runt midjan. Dessa skulle, på ett eller annat sätt tas ifrån oss. Av ”varelser” längs med banan.

I nästa passage informerade ”Major Hurtig” om att vårt fokus var att ta oss levande fram till ”Safety Zone”. Dvs med ”liven” i behåll. Sen släpptes vi iväg.

Och längs med banan, ungefär var 700’e meter, så blev vi ”inslussade” i olika snitslade zombie-fällor. Och alla dessa zombies hade ju såklart bara ett enda mål – dvs. att ”sno” våra liv. Jag insåg snabbt att det bara var att springa. Redan efter 2 km var alla mina liv borta. Det visade sig såklart vara en stor nackdel att försöka hålla ”sitt eget tempo”, dvs i mitt fall springa ensam. För de som valde att gå/jogga i grupp var det nog betydligt lättare att behålla liven. Men att komma ENSAM in i en ”snitslad zon med zombies” var bokstavligt talat dödsdömt. De var överallt.

 

Så, resten av ”loppet” roade jag mig med att lite elakt VRÅLA mot de zombies som kom emot mig och upplysa dem om; ”Jag har inga liv kvar!” Jag tänkte att även om inte fysiskt våld var tillåtet (och ja, vi hade upplysts om att vi hade ett hemligt kodord som vi fick uttala för att ”freda oss” – ”HALLONBÅT”), så kunde jag ju med mina knallröda läppar försöka ”skrämmas tillbaka”. Som min pappa, gamle majoren lärt mig – ”Anfall är bästa försvar”.  Borde ha börjat med den taktiken tidigare…

I mål kom jag, utan liv, och fick gå – liksom fler med mig – i målgången för oss ”Kontanimerade”, där vi bjöds på ett ”motgift”.

NOLL liv kvar…

Kul och annorlunda lopp! Kommer jag springa det igen? Nej. Hade varit smartare att ”gå i grupp”. Men, i och med detta, så avslutade jag årets kvartett av STHLM Challenge-lopp. Nu väntar ”Höstrusket” den 2 November, kanske, men inte helt säkert årets sista lopp. Man vet ju alldrig när det gäller mig… 😉

Precis lika snygg när jag kom i mål som när jag startade. Men ”smittad”. 🙂

Nu ska jag slappa och njuta av resten av lördagkvällen!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras