Race report: Tjejmilen 21K

Ibland blir det nästan som man tänkt sig. Och ibland är ”nästan” precis lika bra som det man tänkt sig – eller kanske till och med bättre.

Alltså, även om jag hade bestämt mig för att ”vara nöjd med att ta mig runt”, så finns det väl tydligen alltid, alltid, den där ”tävlingsinstinkten” som slår till inför varje lopp.

Kön till ”tjejtoan”… 🙂
Själv väljer jag skogen!

En underbar dag, kära återseenden och ett viktigt budskap jag är så innerligt stolt att få representera och framföra; ”kvinnor för kvinnor” – #förhenne! Och min första halvmara sedan bristningen i vaden.

Underbara Anna Lissjanis, på SportHälsa!
SÅ enormt stolt och tacksam för att få representera @plansverige

Peppad till tänderna var jag mentalt inställd på att ta det lugnt – rentutav helt skita i klockan, men ändå… ett uttalat önskat mål till Calle. 2.05’ish. Jag visste att kroppen och kapaciteten med råge borde klara det.

Snabba brillorna är på
Startskottet går!!! BAAAM!

Det är ju det här när man någonstans gett sig tusan på att man ska lyckas med något – som man vet är genomförbart – men någonstans längs med vägen. Rätt snart, typ direkt, inser att det inte kommer funka. Det är kört! Känslan finns där, molande och malande från allra första början. Jag måste byta strategi! Det här är inte rätt…

21 km. Vid 2 km insåg jag – planen håller inte. Om jag ska ta mig igenom detta ”levande” (och med vaden i behåll) så MÅSTE jag sakta ner! Jag måste tänka om! Klockan larmade – ”Högintensiv träning” eller ”Tröskelträning”. Jag ligger i helt fel pulszoner! Och känslan kommer över mig; ”Maria, varför springer du..? Vad är det du vill åstadkomma? Vad är viktigast?” och kanske återigen som på så många andra plan i livet – ”VAD är en känsla värd!?”.

Jag släppte. Och försökte byta mål. Byta prioritering. Eller kanske snarare påminna mig om vad som är viktigt. I löpningen. I livet.

GLÖM inte det!!! Du kan göra ALLT!

Jag stannade vid alla vätske- och energi-depåer. Jag tog ALLT som bjöds längs med banan och njöt av det. Jag LOG, skrattade, jag ”high five”ade med alla som bjöd en hand och stannade och erbjöd hjälp då medlöpare stannat och mådde dåligt.

Härligt kladd i fickan: salta fiskar, energibar och dextrosol! YUM!

För det är DET löpningen är för mig. Det satt sjukt långt inne. Och det var ett sjukt tufft lopp för mig. Att springa ett lopp för något annat – ja, för allt annat – än för att bevisa mig själv.

Att vara nöjd. Att finna lycka, i något som är större än sig själv. Att springa 21 km för att jag kan. För henne. För oss. För livet. För känslan.

Så, i mål kom jag! Lycklig över att vaden höll och med två nya lärdomar rikare:

1) Spring inte långlopp på fastande mage, särkilt inte när loppet startar precis när fastan ska brytas (Japp, jag kör 16/8 – ska berätta mer om det i ett annat inlägg)

2) Raka marklyft tar GRYMT BRA i baksidan! Tydligen så bra att träningsvärken kan sitta i ett par dagar extra. Dålig kombo med löpning. 😉

Belöningen blev iallafall den bästa kombo’n: Affogato – ljuvlig glass dränkt i espresso!

Nu laddar jag om, grymt nöjd över att jag kom i mål hel och stärkt av en dag med så många inspirerande kvinnor!

Och en annan sak, har du som jag också lite svårt med ”höger och vänster” så löpsockorna guld värda. Bara det är ju en anledning att älska löpning, eller hur!?

Njut nu av en underbar söndag – det ska jag göra!

3 kommentarer
  1. Starkt jobbat! Phu den känslan är tuff, men du grejade det 👊🏻 Jag har aldrig sprungit det här loppet tidigare och var euforisk över den fantastiska stämningen, atmosfären – inte minst att få springa med ett så viktigt budskap #förhenne 💗
    Vid andra varvet fick jag faktiskt tårar i ögonen när passerade de fantastiska unga tjejer med de rosa skyltarna YOU GO GIRL osv 🌸 Började bli trött såklart och tänkte på mina tonårsdöttrar därhemma (och sonen som såklart ska bli (är!) en fin representant för pojkar/män). Vill absolut springa detta lopp igen.
    Njut dagen idag efter stark insats 💪🏻🤩

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras