Så långt man kommer

Igår var det dags för årets (hittills) längsta löppass. Känslan, vädret, klädseln, energin i kroppen och musiken i öronen – ALLT stämde! Jag hade med stor säkerhet kunnat fortsätta springa i säkert 1-2 timmar till. Men jag avstod. För att jag vet hur långt jag kommit. Och framförallt hur mycket längre jag ska komma!

För ett år sedan såg mitt liv ganska annorlunda ut. På väldigt många sätt… Förutom att jag just exakt för ett år sedan befann mig på andra sidan jorden, i Mexico så är det mycket som förändrats. Radikalt. Och till det bättre!

Gällande träningen, så hade jag ju vid den här tiden förra året ganska precis lyckats avverka den ”första sammanhängande springande milen” sedan skadan. Sedan väntade en vår och sommar med, utöver löpningen och träningen i allmänhet, ett stort arbete med att komma till ro med livet i synnerhet.

2019 års ”OCR-lopp” (i poolen…). Jag överlevde! Vad blir årets utmaning..?

Jag lyckades genomföra ett löpår 2019, som trots skadan från sommaren 2018, var lika fullspäckat som det jag planerar för året. Om jag gjorde det för, eller ”trots”, alla övriga omständigheter omkring mig låter jag vara osagt. Oavsett, så gjorde jag det ju för mig. Och det låter ju väldigt ”ego” såklart, men sanningen att säga så vet ju du lika väl som jag att jag gör det för att vara ”så bra jag bara kan för mig själv” men också för min son. För att räcka till. För att orka och för att kunna prestera på jobbet och i livet i övrigt.

Hursomhelst, jag hade kunnat fortsätta igår! Jag hade, som man säger; ”stämm”.

Men, det är ibland så – att när det känns som allra bäst, det är precis då det är så enormt värdefullt att kunna bromsa lite. Inte ”overdo it”. Inte riskera något. Och istället bara vara JÄVLIGT stolt och NÖJD över det man just presterat. Det är lätt att bli för ivrig… Jag blir för ivrig.

Så vid 21 km, 1,5 kilometer efter det att hörlurarna lagt av (var rätt kallt igår, och de pallar inte kylan så bra – så länge). Ja, du hör ju – bara det att jag FORSATTE springa fast musiken tystnat säger väl ALLT om hur bra det kändes!?

Ibland behöver man bromsa lite och bara glädjas och vara JÄVLIGT nöjd över att det känns bra HÄR och NU. Och bära med sig den känslan till ”nästa gång”. Och att man gjort tillräckligt, för nu. Och också glädjas åt hur LÅNGT man kommit. Inte bara på ett lyckat långpass, utan också hur långt man kommit med allt annat. Med livet.

Hur såg ditt liv ut för ett år sedan? Hur långt har du kommit på resan mot den du vill vara och det liv du vill leva..? Och glöm inte att; ”Stora resor börjar med små steg”. Jag har gjort MÅNGA resor…

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras