Hösten! Min favoritårstid på hela åtet! Särskilt vad gäller löpningen. Krispig luft, underbara färger och antingen ljuvlig sol eller härligt smattrande regn. Extra härligt när semestern är slut och allt återgår till ”det vanliga”. Skola, simskola, jobb, fritids, och träningen. Men vad händer när träningsprogrammet går igenom en svacka? Eller till och med blir en riktig BAJSMACKA!
Ok. Jag ska ta det från början. Jag körde en ”favorit i repris” förra helgen. Dvs. att jag ett par dagar efter att jag lämnat blod igen skulle köra ett planenligt progressivt långpass. Passen går ut på att jag springer den första milen i pulszon 2-3. Km 11-22 ska jag springa i hög pulszon 3-4 för att sedan avsluta med 2-4 km i pulson 2 igen. Kort sagt kan man säga att det ska generera att den första milen bara är ”uppvärmning” – det är sen det gäller. Förra söndagens pass kändes TUNGT! Riktigt tungt. Och när hörlurarna laddade ur vid 20 km så var saken biff. Jag la av. Men med lägre blodmängd i kroppen och dessutom dagarna före mens så gav jag mig ändå en klapp på axeln för genomfört pass.
I torsdags var det sen dags för en av årets höjdpunkter; Stafesten (fd. Bellmanstafetten). Förra året lyckades jag få med 3 lag från vår avdelning att delta. I år var vi 5 (!!!) lag som sprang och ett lag som promenerade från ”min” fantastiska avdelning. Jag var nästan rörd till tårar kan jag säga, när vi samlades vid Stora Skuggan iförda de urgrymma T-shirts som jag ordnat till oss.
Vilken stämning! Och jag var SÅ taggad! Nu skulle det ske! Rekord på 5 km. 20-22 min var mitt mål. Och PANG! Jag flög iväg vid starten! Riktigt flow! 4.10-tempo, jag kände mig stark, lätt och allt ”stämde”.
Till 2 km passerades. BAM! FAAAAAAN vad ont det gör i vänster vad. Kan jag springa? AJ! Nej. Jag måste gå. Jag gick ett par hundra meter. Försökte jogga. Gick mer. Och uttalade alla hemska svärord som jag kunde komma på. Sen stängde jag av klockan, tog bort passet och funderade på att bryta helt. Men det kunde jag ju inte göra. Dels för att jag ALDRIG brutit ett lopp och dels för att då skulle jag ju sabba för nästa löpare i min grupp. Jag var ju först ut dessutom…
Så, jag ömsom sprang och ömsom gick resterande sträcka och kom in på 26.19. SVACKA!
Men…det var ju att delta som var viktigt. ”Laget före jaget”. Den där ”gröna” sidan av mig själv som jag behöver jobba mycket med att utveckla utifrån perspektivet att kunna njuta av att jag ändå bidrar – även om jag känner mig värdelös i min egen prestation.
Fredagsträning med Calle. Jag var arg som ett bi när vi skulle köra igång. Och snälla, tålmodiga Calle ägnade en stund åt att försöka ”rehab’a” min vad. En trolig muskelsträckning i vänster vad. Jag hade fortfarande ont nämligen. Det blev ”flossning” (ja, inte den där virala danstrenden där man vickar på höfterna och för armarna tvärs över). Det gjorde satans ont – men blev faktiskt bättre…
I går skulle jag försöka ge mig på ett 3-2-1-intervall pass (dvs. att efter uppvärmningsjogg och löpskolning köra 3 min + 2 min + 1 min maxintervaller, vila emellan och sen köra om 3-2-1 igen. RIKTIGT roligt! Uppvärmningsjoggen kändes ok. Löpskolningen också, men kanske 20 sekunder in i första intervallen så kom smärtan tillbaka. Stanna. Fail. Jävla skit!
Imorse ville jag ge det ett nytt försök. Samma visa. Men nu kom smärtan redan i löpskolningsövningen ”tripping”. FAAAAAAN! SVACKA!
Jag som ju typ aldrig dragits med någon skada som hindrat mig från att träna – åtminstone aldrig från att springa! Är det såhär det ska sluta!?
De här svart-eller-vitt-tankarna som susade igenom mitt huvud medan jag lunkade hemåt var eländiga. Jag älskar ju att springa! Det som ska vara ”emot mig” är mitt pannben. Inte smärta. Jag HATAR känslan av att det inte är jag som bestämmer. Hur ska jag komma vidare? Kommer jag någonsin kunna springa mer?
Ja. Jag vet – med mitt sunda förnuft att detta inte är ”slutet”. Men frustrationen är TOTAL! När träningspassen blir till plågor – riktiga jävla bajsmackor – vad faaan gör man då!?
Nästa lördag ska jag ju springa ”Tjejmilen” (för första gången faktiskt) och jag ska göra det tillsammans med Plan Sverige och #förhenne. Så himla taggad jag varit och ÄR! Idag hade jag dessutom ”taggat till” genom att springa i den urschyssta tröjan jag sprang Tjejmilen 21K #förhenne i – den rosa. Ett av mina sämsta lopp tidsmässigt för övrigt! Men ett underbart härligt lopp!
På lördag blir det i svart. Vi löpare som deltar uppmanas att bära svart – allt för att manifestera för flickors lika värde och rättigheter!
Förra året sprang runt 3000 kvinnor med en ”rosa nummerlapp” – dvs. de hade valt att betala ytterligare 50kr på sin anmälningsavgift till Tjejmilen som oavkortat går till Plan Sveriges arbete och projekt ”för henne”. Visst springer du också!?
Denna vecka kommer handla om att ta hand om min sträckning och försöka återvinna självförtroende och löplusten!
Livet tar inte slut. Och jag ger faaaaan inte upp!
Om jag så ska tvingas käka bajsmackor resten av mitt liv så kommer jag ALDRIG – ALDRIG ge upp den kärlek jag upplever med löpningen. Jag ska försöka igen, igen och igen tills ”det stämmer” igen. Och det vet jag att det kommer göra till slut.
Och det är väl just det här som händer med oss – och som skiljer oss som funnit kärleken med träningen oavsett vilken form den tar sig uttryck i – med de som ännu är ”ofrälsta” – vi ger inte upp! Kärleken består men föremålen kan växla!
Lusten kommer och lusten går. Men som i ALLA relationer så handlar det om att fortsätta. Att inte ge upp. Att ha tillit till att allt är möjligt. Det kommer tillbaka. It’s just a heartbeat away. Och det enda du kan göra för att få det tillbaka är att göra precis som Doris i ”Hitta Nemo”… dvs. ”Forsätt simma, fortsätt simma, simma, simma, simma…”
Fortsätt bara. Ge inte upp. Precis som med kampen för flickors lika värde så ska jag fortsätta springa. Varje dag om det är vad som krävs. För en sak är säker; ”att tänka bär inget vatten” som Birk och Ronja så fint konstaterade i Astrids bok ”Ronja Rövardotter”. Det enda som kan göra skillnad är att göra. Och det gäller ALLT. Vad ska DU göra i veckan för att göra skillnad för dig själv eller för andra?
