Ja, det kanske låter märkligt? Att summera året i de ”misslyckanden” man gjort. Istället för att hoppa på det gamla klassiska ”Minns ditt gågna år med dina framgångar”. Men tanken slog mig när jag började fundera över mitt 2018 – att det som verkligen givit mig ALLRA, allra mest – det är de händelser som inte alls blivit så som jag tänkt mig.
Vi tar det från början!
En träningsresa till Playitas i januari, där jag naivt trodde att de roliga styrkepassen var för alla. Men tji fick jag! För att få vara med på träningarna var jag tvungen att ”signa upp” för hela ”Stryke- och atletveckan” och ansluta till ”crossfit-proffsen” för att bli den atlet jag då inte visste att jag var/är. Men, med en mängd blåmärken, en massa vilja och lite Linnex så överlevde jag en av de tuffaste träningsveckor någonsin i mitt liv – och dessutom lärde känna en massa underbara människor!
Lärdom: Det kan bli så ENORMT himla bra av att VÅGA och att stå på sig även när man känner sig ”sämst i klassen”! Jag är BÄST!
Sen kom nästa tokskott; ”Stora Tjejlyftet” på Brickhouse Trainingcenter. Jag minns att jag messade Calle där och då under Atletveckan (var väl liksom helt borta i kanelen av alla ”jump over burpees”, ”cross over bars” , ”box over jerk” och allt vad det hette) och skrev nåt i stil med att; ”Det här låter skoj – tror du jag grejar det!?”. Ja, du vet ju svaret; ”Kör!”.
Jahapp. Så helt oförberedd så fick det bli en ”StrongWoman”-tävling där i slutet av februari. OCH – jag kom INTE sist! Så jävla förvånande! Jag var helt och fullt övertygad om att jag inte skulle ha en chans – men fasiken! Jag tror jag kom ”tredje sist” och var världens jävla lyckligaste! I’m a STRONG Woman!
Lärdom: Att man aldrig ska underskatta sig själv och vad ROLIG träning kan ge!
Så det fick bli en anmälan till nästa tävling också, ”Stora Tjejlyftet 2” i slutet av april. För övrigt dagen före 30 km provlöpningen inför Stockholm Maraton. Jag hittade till ”Sweden Barbell Club” (@swebc @swedenbarbellclub) och deras suveräna ”StrongWo(Man)”-pass på lördagar där jag stiftade bekantskap med ett sånt enomrt härligt gäng; Joel, Frej, Matti och Kalle! Fy FAN vad kul jag haft på passen med er!
En tuff diet genomleds veckan innan tävlingen för att kunna tävla i ”rätt” viktklass. Och även om jag inte kom sist (denna gång heller), så gick det åt skogen. Jag kände mig inte alls nöjd. För jag insåg hur idiotiskt jag pressat min kropp sista veckan. Inte alls ”laddat” som jag borde utan snarare svultit vilket alla som har någon form av känsla för tyngre styrketräning vet inte är det bästa att göra om man ska prestera i kraftgrenar. Jag som någonstans inbillat mig att det skulle bli pallplats denna gång insåg hur idiotiskt det upplägget var. Lite med svansen mellan benen slickade jag mina sår…
Lärdom: ”Övermod följs av nederlag, högmod går före fall.” (Ordspråksboken 16:18). Det var ju det här med ”snabba resultat”…
Sen Stockholm Maraton! Wohooo! Jag som laddat som tusan med värsta, bästa programmet från Simon på Löpskolan! Vilken form jag var i! Så sjukt Glad över alla härliga ”upptempo”-pass i 3.45-tempo i intervallerna! GRYMT!
Hade inte kunnat ha en bättre coach eller uppladdning för att ta revansch och slå PB på Maraton. SUB 3.50 (eller i ärlighetens namn närmare 3.45…). Men. Stockholm bjöd på sin varmaste sommar på ett par hundra år. 30 grader och sol beräknades på ”tävlingsdagen”. Och jag erkänner – redan vid den upploppsstämning som rådde vid 5 km när vi låg i höjd med Lindhagen på Kungsholmen gav jag upp. Trots att jag där och då höll mitt måltempo. Men det var inte värt det! Känslan slog mig som en missil – när jag såg hur löpare slet vattenbaljorna ur händerna på funktionärerna, vätskan var slut och folk var rabiata. Det är INTE det här löpning är för mig! Jag gav upp drömmen om PB. MEN, jag genomförde mitt absolut behagligaste lopp någonsin! Jag NJÖT!
Lärdom: Att hitta kärleken till löpningen. Vad det är värt att dö för – och vad som inte är det. Och känslan av att kunna springa ett maraton i 30-gradig värme och inte känna ett dyft efteråt!
Sen var det dags för mitt älsklings-lopp, ”Stockholm Trail 21K” (@stockholmtrail), helgen efter Stockholm Maraton. Mitt ”belöningslopp”. Där jag springer utan musik i öronen och helt utan press. Bara NJUT, löp- och naturupplevelse. Och så gick det så oföräskämt bra!? VA? Jag kom in som 13:e bästa kvinna! JAG!? Yes! Stockholm Trail 21 K
Lärdom: Underskatta aldrig känslan av sann njutning! Och inte minst – underskatta aldrig dig själv!
Sen så…började uppladdningen för hösten; Lidingöloppet 30 K och sen avsluta med PB på milen på Hässelbyloppet. Det blev inget av med det. På Stafesten (tidigare Bellmanstafetten) i slutet av augusti, och i ”världens toppform” fick jag en muskelbristning i vänster vad efter 1,5 km. Jag har rehabiliterat sedan dess, typ.
Lärdom: Att jag måste ”välja mina strider”. Vad var/är viktigt? Men, två enorma segrar som jag ändå fick var att jag lyckades skrapa ihop 6 (ja, SEX) lag från min avdelning på jobbet att delta i en SJUKT härlig gemenskap! Och den andra – att jag fick mig en rejäl tankeställare om min relation till löpningen…och styrketräningen! Svackor – och bajsmackor!
För – fy TUSAN vad mycket jag uppskattat löpningen som jag kunnat genomföra smärtfri sedan skadan! Varje jävla varv på ”Kanalplan” där jag sprang/lufsat långsida – och gick kortsida. Varv efter varv…
Till att klara av 10 km sammanhållen löpning på juldagen!
Och all sjukt ROLIG styrketräning! På Sweden Barbellclub som jag verkligen ”hittat hem” hos, och med Calle som sakta men säkert bygger min ”superkropp” till dess fulla potential. Även om jag fortfarande inte klarar EN ENDASTE jävla chin-jävel! 😉
Lärdom: Att det kanske finns en mening med att saker ska ta tid – att det är resan som är målet ibland, och att det finns en anledning till att vissa människor och platser ska finnas med en lääääänge. Det tar säkert minst 5 år till innan jag klarar chin’en! Och säkert 2-3 år innan jag kan stockpressa 55 kg. Men jag övar gärna. Massor!
Vem vet – det kanske blir en tävling eller två nästa år. Och ett par maraton. Och med säkerhet Stockholm Trail 21K. Och kanske nåt SwimRun…och ja, kanske nån ”StrongWoman”-tävling också.
Fy TUSAN vilket misslyckat år 2018 var! Eller…kanske, alldeles, alldeles helt JÄVLA UNDERBART, lyckat men framförallt EXTREMT ROLIGT när allt kommer omkring!?
