Jag är BÄST!

Ja, det är sant. Jag är bäst! Jag heter Maria. Jag är 36 år. Jag började motionera för första gången i mitt liv när jag var 30. Ja, just motionera. Inte träna. Träna började jag göra betydligt senare.

Jag har just överlevt en vecka med ”atleterna”. På Playitas. Jag har tränat CrossFit i en hel vecka. Flera timmar varje dag. Jag kan konstatera efter att ha avslutat veckans sista ”pass” att jag;

– har vågat stå på huvudet

– har vågat hoppa jämfota upp på en 54 cm hög låda en maaaassa gånger

– lärt mig hur man klättrar i rep

– har lärt mig en massa nya saker (ryck, stöt och tror att jag även börjat få kläm på vad de heter på ”crossfitspråk”)

– att jag inte var bäst på nåt

MEN viktigast av allt är att jag också fått bekräftat att jag var långt ifrån sämst på allt!

I förmiddags var det ”tävling”. Atlet-5:an som Gyula tagit fram. Vi skulle tävla i de olika ”skills” som ska behärskas; Rörlighet, Styrka, Snabbhet, Uthållighet och Koordination.

Jag kände mig lite som inför ett prov i skolan. Som man inte pluggat inför. Inte ens öppnat boken… Man hoppas på flervalsfrågor så att man liksom ska ha åtminstone en liten chans. Kanske åtminstone en på fyra.

Styrka. Stöt – fixade 30kg. Katarina Boman (Mästare i tyngdlyftning) var domare. Jag hade, precis som Ulrika, också ”lite problem med utlösningen”, för att klara 35 kg. (Ja, alltså det ska ju egentligen vara utlåsning förstår ni säkert).

Snabbhet. Grodhopp 5st. Kom 8 meter.

(o)Rörlighet. Knäböj mot vägg med raka armar upp. Distans: 34 cm (3 cm bättre än gällande ”bottenrekordet”)

Koordination. Handstående. Provade inte ens…

Sista ”grenen” var Uthållighet. 2000 m rodd.

Jag funderade länge och väl om jag verkligen skulle utsätta mig för mer förnedring idag. Men bestämde mig för att köra. Här kom min ”fritextsvarsfråga”. Ni vet de där frågorna på provet som man måste skriva på. De är jag bäst på. För jag är jävligt bra på att brodera ut och babbla på. Och jag körde, tog inte ens i allt vad jag hade. Körde lugnt och fint. Krafter kvar på slutet att spurta lite. Hör en röst bakom mig när jag har 200 m kvar; ”Kör på! Klarar du under 8.40 är du på fysnivå 2!”. Jag fixade 8.36. Ingen aning om vad de där fysnivåerna egentligen betydde mer än att man bör ha minst ”fysnivå 1” på alla fem moment för att kallas ”atlet”. Ok. Ingen megamerit kanske att fixa en av fem.

MEN för mig. Som kom hit, som det svarta fåret, så var det en sån jävla seger! Hur många gånger har jag övat på att hoppa grodhopp i mitt liv? Kanske 3? Hur många gånger har jag övat på stöt? Kanske 20? Stå på händer? 1,5?

Sista passet idag var det bara hälften av gänget som anslöt till. Det var ett riktigt grispass! Men JAG var där! Jag körde in i kaklet! Jag gav fasiken inte upp på sluttampen!

Och vet ni, jag är så innerligt glad över att min kropp hållit denna vecka. För allt jag fått prova på och lära mig. Men framförallt för att jag inte givit upp! Och det kan ingen någonsin ta ifrån mig!

Och man ska ju aldrig säga aldrig, för jag sa ju i mitt tidigare liv att jag ALDRIG skulle springa ett marathon. Än mindre två. Och när vi började tjorva med träpinnen jag å Calle trodde jag ALDRIG att jag skulle ta tresiffrigt i marklyft. Så jag ska inte säga att jag aldrig kommer bli nån ”atlet”. Den stora frågan är om jag vill. För det som är säkert det är att vill man så kan man!

Jag heter Maria. Jag är 36. Jag började motionera när jag var 30. Jag har fyra av fem ”skills” som jag kan fortsätta utvecklas inom. Om jag vill. Vill man så KAN man! Vad vill du..?

Imorgon ska jag skriva om varför man ska åka på en träningsresa. Och varför man ska göra det ensam.

Såhär ser man ut efter sista passet på ”Styrkeveckan”. Lycklig. Uthållig. Bäst!

1 kommentar

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras