Igår var dagen. Och det blev nog på sätt och viss mitt livs första ”mara”. Fördelen var nog att jag var mentalt inställd på det redan från start. Att jag visste vilka ”spöken” som skulle dyka upp längs med banan. Men, var det mitt sista maraton..?
Efter en frukost som heter duga och ett kreatin-pimpat glas med rödbetsjuice var det dags för det sedvanliga ”morgon-racet”. Jag och Hanna, som skulle mötas upp före loppet hade en intensiv dialog avseende klädsel, väder, aktuella temperaturer och hur dessa skulle förändras under dagen.
Oavsett hur förberedd man är, så blir dessa morgnar före ett maraton ALLTID likadana. Trots att kläderna är framlagda allt är förberett och klart – så blir det alltid vånda in i det sista. Solbrillor med eller ej? Lämna in överdragskläder eller inte? Hur mycket ”gel”..?
OK. Det blev ett beslut i sista minuten att lämna in överdrag – vilket jag faktiskt aldrig gjort tidigare på maraton. Jag resonerade helt enkelt som så att i år kommer jag vara ute lääääänge på banan. Jag kommer vara blöt och kall när jag kommer i mål. Då vill jag inte sitta och huttra på tunnelbanan hem. Sagt och gjort så mötte jag upp Hanna och drog på mig sopsäcken. 🙂
Sen var det dags.
Redan efter 12 km kom jag på mig själv med att tänka tanken; ”Nu skiter jag i detta”. Den tanken skulle visa sig komma och gå fleeeeera gånger under loppet. Jag fick stanna 3 gånger och gå på toa – min mage var inte vad den borde. Troligen fick den spatt efter en schysst frukost (som den numer inte är van att äta).
Kroppen kändes trött, tung, sliten. Och ja – som vanligt lyckas jag tajma mensen perfekt till maraton. Varje år. Tyvärr blev tajmingen i år HELT värdelös eftersom den troligen kommer idag eller imorgon. Och alltså, två dagar eller en dag före mens är ju HOPPLÖST för krävande aktiviteter. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hade lämnat in överdragen på Östermalms IP. Det fanns nog på riktigt en tanke med det. För jag tänkte på hur mycket jag skulle skämmas över att behöva åka dit och hämta ut dem, utan att ha passerat mål.
Ömsom sol. Ömsom spöregn. Omsom medvind och ömsom motvind. Men TUSAN – var det verkligen såhär mycket uppför!? När kommer nedförsbackarna?
Min ”räddning” (alltså för att inte bryta koppet) var faktiskt – att jag INTE hade ont! Efter 21 km, när folk började stanna för att stretcha, fick kramp och till och med de där ”hurtbullarna” (dvs. snubbar i 25-30-årsåldern som vid första anblick såg ut att inte göra annat än att springa maraton och Ironman’s – ja, jag vet – snacka om fördomar och förutfattade meningar, men kom då ihåg att nu sökte jag efter minsta lilla ”livlina” att hålla mig kvar på banan) började gå. Då slogs jag av tankarna;
SKÄMS, Maria, som ens tänker tanken på att bryta! Du har inte ens ONT! Inte någonstans faktiskt! Ingen kramp, inget håll, inget behov av stretch. Då, då kan man faktiskt inte bryta. Då är det tusan din skyldighet att fortsätta springa!
Och tänk på Calle (@Friskify), Simon (@löpskolan) och inte minst Per (@TeamFysiq)! De som peppat, hållit mig stark tagit mig tillbaka till löpspåret. Inte TUSAN kan jag ge upp för att det känns tungt!?
Så, i mål kom jag. Och även i år när jag äntrade Stockholms Stadion så drog jag ur lurarna ur öronen och gasade. Jag spurtade på!
Klicka på bilden för att komma till min ”målfilm”. Är så glad att jag orkade spurta på lite!
Och med min fjärde Stockholm Maraton medalj runt halsen ringde jag Calle. ”Lova mig att om jag någonsin får för mig att springa ett maraton igen så måste du hindra mig!”. ”Kan jag få ett skriftligt avtal på det?”, var hans svar. ”Ja..iallafall just nu. Fråga igen om en vecka…”. Och jag insåg där och då att, springa maraton, det är ungefär som att gå igenom en graviditet i komprimerat format.
Det börjar oftast bra, sen blir det tyngre och tyngre – sen skall ungjäveln ut till slut. Man har ingen aning om hur det kommer att gå mer än att man vet att ungen SKA ut, och det med livet och hälsan i behåll. Och när den väl är ute…ja, då tar det en millisekund tills man glömt allt det andra.
Så, ja…jag kan nog inte lova…jag vill inte lova ens idag, dagen efter, när kroppen värker att detta var mitt sista maraton. Tvärtom. För jag hade inte ont. Och jag kom i mål hel. Framförallt – jag kom i mål. Och det var målet!
