”Fråga inte när det hände, fråga inte hur det vände
Jag litar inte på morgondan, den kommer aldrig nånsin som den ska
Ser inte runt nästa hörn inte än, den här stunden kommer aldrig mer igen
Det finns inget bättre, det finns inget bättre, jag säger det igen
Det finns inget bättre, än när det vänder, när det vänder!”
Nej, det är inte mina ord. Det är Peter LeMarcs. ”Det finns inget bättre”. En jävligt bra låt! För övrigt så kan nog ”Le Marcologi” vara en av mina topp 5 favoritskivor.
Hursomhelst. Idag var dagen. Första loppet sedan ”kraschen”. Första gången jag åter stack säkerhetsnålarna genom tröjan för att fästa nummerlappen. Första loppet efter bristningen i vänster vad. Den jävla bristningen. Ett halvår sedan, drygt, sedan jag smällde den under ”Stafesten”. Vid 1,5 km.
Idag värmde jag upp. Kanske onödigt mycket. Varm skulle jag vara. Och vaderna.
Perfekt löpväder, om än lite blåsigt på vissa sträckor. Har nog ALDRIG varit så nervös inför ett lopp. Inget marathon, inget millopp…inget pass. Men idag var det ”upp till bevis”. Eller verkligen bokstavligt ”det må bära eller brista”. Idag satte jag hela 2019’s löpsäsong på spel… Men det gick!
Jag har nog aldrig sprungit och hållit igen så mycket som idag. ”Det är inte värt att riskera” var mantrat varje gång jag kom på mig själv att sedvanligt ta sikte på en rumpa framför som skulle springas om. Löpningen är värd för mycket för mig! Jag blundade, släppte ner axlarna, blev medveten om mina andetag och intalade mig gång på gång det som jag ju vet så väl; ”Jag behöver löpningen i mitt liv för mycket för att vilja riskera den”.
Jag gick i backen vid 8 km. Jag unnade mig och vaderna det. Calle och jag hade ”inofficiellt” kommit överens om att 54 minuter ’ish” är görbart utan att riskera för mycket. Det tog jag fasta vid. Inte utmana. Inte riskera.
Men, på målrakan kunde jag inte motstå. Med 9,7 km + rejäl uppvärmning i benen var jag bara tvungen att få trycka på lite extra. Inte fullt ut. Men ”lagom” för att känna att jag för tvåhundra meter var ”lite tillbaka”. Och det höll!
Som med mycket annat i livet; ”Det finns alltid bara en väg – och det är framåt”! Eller ”The only way is up” (Yazz). Istället för ”Highway to hell” (AC/DC).
Nej – med dagens insats visade jag att jag klarar att hålla mig till planen. Att planen håller. Att vägen jag valt är RÄTT!!! Att livet är lite som den nu mycket uppmärksammade Josefin Nilssons låt ”Heaven and Hell”… Jag föredrar ”Heaven”.