Jomen, det var ju tänkt att det här skulle bli en sedvanlig Race Report från loppet Sverige springer som gick av stapeln igår i Hagaparken. (Jag hade turen att vinna en startplats (TACK @sverigespringer) i måndags. Så loppet var inte med i min ordinarie plan för året.). Men, istället blir det en hyllning till varför jag aldrig tycks sluta börja springa.
OK. Vi tar det ifrån början. Glad över att ha överlevt STHLM Apocalypse förra lördagen kunade jag inte låta bli att tävla när Sverige Springer hade en startplats till Sverige Springer-loppet. ”Händer det så händer det”, och jag menar – springa skulle jag ju iallafall ha gjort i helgen.
Startplatsen blev ett faktum!
Det var ju väääärldens skitväder! Kyligt, regnigt och ruggigt! Ingen normal människa ger sig iväg ut och springer om man inte verkligen MÅSTE under sådana förutsättningar. Än mindre kanske ger sig iväg på cykel genom stan till starten som gick vid Frösundavik. Jo, vi som älskar att springa.
Väl framme så intervjuades Anne Söderlund om sitt mål för dagen; att springa under 60 min. Hon lyfte bland annat fram värdet av att ha en grym coach (Manne Forssberg i Annes fall) men också förmågan att kunna vara ”sin egen coach”. När det känns motigt, när det känns tufft – då finns liksom ingen bättre coach än man själv. Och det gav mig verkligen en tankeställare. För precis så är det!
Den enda du inte kan leva utan är dig själv! Det spelar ingen roll hur grymma och fantastiska människor du har omkring dig, hur mycket du älskar dina barn, din hund, dina vänner eller din familj. Den du ALLTID har med dig är faktiskt DU. Och det gäller i synnerhet när du springer….
Det var ett riktigt grisigt lopp! Geggigt, halt och slirigt. Jag borde ha valt mina trailskor från Salming istället – de som jag brådmoget körde Stockholm Trail 21K i.
Men det här loppet var ju bara ren och skär bonus och jag njöt faktiskt av varenda smetig meter! OCH, det jag också gjorde – var att jag reflekterade över hur underbart glad och lycklig jag är att jag hittade löpningen. Men också, så enormt glad för att jag aldrig sedan dess har slutat ”börja” springa. Dvs. hur ofta jag än intalat mig själv under ett riktigt tufft lopp eller löppass att; ”Bara jag klarar mig igenom detta så behöver jag aldrig mer springa…” (typ 8 pass/lopp av 10) så kan jag inte låta bli att ”börja om igen”. Jag kommer på mig själv med att ge mig ut – i ur och skur, lopp efter lopp, vinter, vår, sommar eller höst. Högtidsdagar såväl som lördagmorgnar! För att jag inte vill börja sluta. Jag ÄLSKAR det! Jag älskar känslan och närvaron och inte minst tiden med mig själv. Den tid då jag, åtminstone i vaket tillstånd, är som absolut mest ”närvarande med bara migsjälv”. Jag är inte mamma. Jag är inte kollega. Inte vän. Inte älskare(inna). Jag är och är med Maria.
Så, väl i mål fick jag årets topp tredje SNYGGASTE medaljen. I samma liga som den maffiga Ragnar Lake Mälaren och den aaaascoola medaljen i trä från Stockholm Trail så var denna i GLAS underbar!
När jag cyklade hem finurlade jag på om när någon arrangör kommer på den briljanta idén (enligt mig) att ta fram en medalj i spegelglas? För är påminna sig själv om när man tittar på den, vem man har att tacka – nämligen sig själv!
GRATTIS Anne till din seger! Och TACK @Sverigespringer för att jag fick möjligheten att ”vara mig själv för en stund”!
Nästa lördag väntar ”Höstrusket”. Det blir det sista loppet för i år…åtminstone som det ser ut just nu. Men du känner ju mig – man vet aldrig vad som händer…
Idag väntar en höstig (och spökig) söndag på Gröna Lund. Jag bävar!
Här kan du läsa mer om Sverige Springer