När det (o)normala blir (o)normalt

I vissa perioder av livet, lever man kanske under – enligt vad många ”utifrån” sett bedömer eller skulle anse som – onormala omständigheter. Nu börjar det onormala bli normalt. Det vi vill ha. Igen.

Någon klok människa sa till mig för många år sedan att; ”det tar 8 veckor att etablera en ny vana” (eller att på riktigt bryta en ovana). Har Googlat runt lite och vissa bekräftar runt 8, andra runt 9 veckor.

Corona/Covid-19…snart 6 veckor av ”rekommenderat hemarbete”. Fysisk distansiering (vägrar kalla det för ”social distansiering” – för sociala är vi nog ändå, eller hur?”), dagliga presskonferenser med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen… Siffror och statistik över dödstal, permetteringar och varsel. Ett samhälle i kris. En värld i kris. En onormal och otänkbar situation som nu börjar närma sig att bli vår nya vardag – nya vanor… Eller?

Jag drar ju ut ”min lilla grupp” på ”Walk-and-Talk” varje onsdag morgon. Varje dag har vi lunchträningar (online) och jag försöker ta varje tillfälle i akt att GÅ.UT. Springa, lunka, gå, bara hämta andan… Men hemma är vi. Nya vanor?

”Morgonstund har guld i mund”! 🙂
Hemmaträning!

Förra veckan publicerades en artikel i tidningen ”Allas. Jag berättade öppet, igen, om mitt beslut att bryta kontakten med min mamma. Jag levde under hela min uppväxt med en dysfunktionell familjesituation. För många var det en helt klart onormal situation. För mig (och troligen även mina yngre bröder) var den högst normal. Det onormala blev normalt. Det otrygga blev tryggt. Det blev vardag. Var. Dag.

Nu är de flesta av oss hemma. Jag står fortfarande mestadels upp med datorn på diskbänken efter mitt ryggskott. Första dagarna kändes det onormalt och jävligt konstigt. Inte bara med anledning av ryggskottet utan för att det kändes konstigt att vara ”påtvingat hemma”.

Skrivbord. Nära till kaffet iallafall…

Det som tidigare varit ett av mina  huvudargument till varför jag älskar mitt arbete – att det låter mig utvecklas i min yrkesroll/karriär,  leva flexibelt som ensamstående (och tränande) mamma och att kunna kombinera yrkes- och privatliv. Nu har det förvandlats till vardag.

Nu är det normalt. Gå på längst bak i bussen (utan att betala). Hålla 2 meters avstånd till framförvarande i glasskön (som man nästan skäms över att inte kunna hålla sig ifrån att besöka), ”tacka” kassapersonalen för kvittot genom en plexiglasskiva, videomöten… Det onormala börjar bli normalt.

Förra veckan sedan fick vi information om att vi är rekommenderade ”hemarbete” april ut. Och jag kom på mig själv med att ”rycka till” lite. Känslan som snabbt kom över mig var; ”Men OJ – ska vi tillbaka till jobbet sen!? Hur kommer det kännas?”.

Jag har skojat en hel del med mina arbetskollegor när jag står på varje möte iförd träningskläder (jag har nu verkligen tagit hela min ”image” av att vara en ”träningsgalning” till nya nivåer genom att alltsomoftast klä mig enligt ”athleisure”-principen). Tänk när vi ska tillbaka till kontoret igen – börja klä oss i dress/kostym/klänning och sminka sig igen – det kommer kännas konstigt! Att ens behöva ta sig in till jobbet!?

Du vet ju att jag fullkomligt ÄLSKAR människor och det är självklart att jag klättrar på väggarna och tycker det är SKIT och PEST att inte kunna umgås fritt med vänner, familj och mina underbara kollegor och medarbetare.

Vi är ÄLSKAR vanor! Våra kroppar fullkomligt ÄLSKAR rutiner och vanor. Tyvärr de goda såväl som de dåliga. Vi lär oss att älska det ”normala”. Vi lär oss att älska det vi ser/möts av varje dag… Netflix eller utevistelse när tillfälle ges..?

Jag har skrivit om Skalman-metoden tidigare. Eller tänk på ”När lammen tysnar”…

”We begin by coveting what we see every day…”

Jag försöker krydda min nya vardag med rörelse. Ta tillfället i akt. För det mesta ”alltid redo” med träningskläder på – redo att bara hoppa i löpskorna.

Löpningen (och träningen) är det som fortfarande är och alltid kommer att vara ”normalt”  för mig. Det jag håller fast vid. Alla lopp jag var anmäld till fram till midsommar är nu inställda. Och allt jag har är migsjälv och mina ”vanor”, mina relativt NYA vanor som givit och ger mig så mycket!

Mina vanor är det som håller mig stark. Även när/om det onormala blir normalt igen, så skall mina vanor fortsätta att vara mina vanor. De som jag SVURIT dyrt och heligt att aldrig släppa taget om – oavsett vad som händer. De som räddat livet på mig, inte bara en gång…

 

Vad som faktiskt, til syvende og sidst,  är ”normalt” – det är det som du själv väljer att acceptera och  förhåller dig till.

 

Fundera över vilka vanor du har.  Vilka vanor vill du bygga under den här tiden av ditt liv? Netflix? Förbättra din hälsa? Förändra dina relationer? Bryta dåliga mönster/vanor eller bygga nya. Fundera över vad är normalt/inte normalt för dig. Behöver du kanske börja omvärdera din ”normala vardag”? Din familj, dina relationer eller relationen till och hur du tar hand om dig själv (och den/de du verkligen älskar)? 

Jag gjorde PRECIS som jag brukar på Långfredagen. Jag tog ett LÅÅÅNGPASS! 3 mil! UNDERBART!

 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras