Pandemi. Ett år har gått. Arbete hemifrån – för många av oss vuxna förknippat med både ”gott och ont”. Mindre tid för transport – samtidigt mindre ”gränsdragning” mellan jobb och fritid. Men för många barn – är denna ”påtvingade hemmavaro” en än större påfrestning. När trygghet betyder allt. Och när ”hemma” inte är just den trygghet man behöver…
Jag minns hur jag kunde ”slappna av”. De dagar, kvällar och nätter som jag och mina yngre bröder var ”ensamma hemma”. När mamma arbetade. Det samvetskval som ständigt fanns, över att känna att det; ”var bättre när mamma inte var hemma”. Trots att det innebar mycket ansvar, att bli ”vuxen alldeles för tidigt”, våga sova ensam i stora huset, fixa maten och se till att vi alla tre kom iväg som vi skulle till skolan. Men det fanns ändå ett lugn.
Vi sov tillsammans i mammas stora säng. Vi var tillsammans och vi hade varandra.
De dagar – flera i rad – när mamma sedan var ”ledig”. De var mest en pina.
Varje dag som en ”rysk roulette”. Var hon nykter (vilket vi alla tre lärt oss att intuitivt känna av redan när vi tog de första stegen in på gatan där vi bodde) var det ”JACKPOT”. Men alltsom oftast var hon det inte. Ofta återfanns hon berusad i köket, ståendes vid diskbänken redan när vi klev upp för att gå till skolan de dagar hon var ledig. Och återfanns på samma sätt när vi kom hem från skolan.
Jag minns sååå många gånger som jag satte nyckeln i ytterdörren och gläntade den lätt. Behövde varken se eller höra henne – jag KÄNDE, redan när jag öppnat dörren att; ”jaha…hon har druckit…”. Oftast gick eller cyklade jag till mormor/morfar eller farmor/farfar de dagarna. Till mormor/morfar var det ett par mil genom stan att cykla. Åtminstone de dagar som jag inte orkade gå upp för trapporna till köket för att bemöta mamma med frågan (för att bli besviken av svaret); ”Mamma, varför dricker du idag…?”. En retorisk och idiotisk fråga. En fråga av sorg, frustration men inte minst av omtanke att; ”kanske lyckas jag idag ställa frågan och få ett ärligt svar som medför att detta elände skall ta ett slut”. Frågan som alltid hade TUSEN och åter tusen svar.
Lite som svaren/ursäkterna man försöker intala sig själv de dagar man inte orkar ta sig ut för att promenera, springa, träna eller röra på sig – eller göra vad tusan somhelst…leva.
Idag är jag glad, idag är jag ledsen, idag är det kallt, idag är det varmt, idag sa hon/han si, idag sa hon/han så, idag är jag trött, idag regnar det…
Jag tackar min ”lyckliga stjärna” för att min mamma hade ett ”periodarjobb”. Jobbade 7 dagar för att sedan vara ledig 5. Jag kan bara tänka mig, hur det är för de barn och unga som har föräldrar som nu under pandemin har ett ”8-5”-jobb. Hemma. Säkerligen dessutom ”kryddad” med den/de vuxnas egna begränsade sociala behoven. Behov av ett sammanhang. Att möta människor ”på riktigt”. Att passa in i ett sammanhang även utanför ”hemmets väggar”. Rutiner. En vardag.
Nu, som vuxen. Och som heltidsarbetande mamma, förstår jag nog än mer behovet av att ha ”ett jobb att gå till”. Behovet av rutiner. Att göra en ”symbolisk” – ”gå till jobbet promenad”.
Min mamma hade nog behövt ett ”vanligt 8-5 jobb” att gå till. Inte för att det kanske hade inneburit att hon inte hade druckit. Men kanske hade det begränsats till 2 dagar (lördag-söndag), och kvällar, men ”tvingat henne” att klara av att hålla sig nykter dagtid i veckorna. När hon var på jobbet. Hon hade inte varit nykter en dag om hon tvingats till att arbeta hemifrån. Kanske hade hon mäktat med att fixa frukost och kanske middag för oss gemensamt innan hon ”satte igång med drickandet”, om hon haft ett ”vanligt arbete att gå till”, Och kanske hade samvaron med arbetskamrater mer regelbundet kunnat hjälpa henne. Och oss. Oss barn. Men vem vet..?
För, helt ärligt, så tror jag inte att jag hade överlevt om vi haft denna pandemi när jag var liten. Jag hade inte stått ut. Att vara hemma med en alkoholiserad mamma. Och samtidigt kanske till och med behöva ”hålla skolan igång – men på distans”.
När ”att vara hemma tillsammans inte är bra”. Vad gör vi då? Vad gjorde vi då – innan pandemin? Och vad gör vi nu..? När ”hemma” inte är BRA…
Läs mer:
Bris.se – Årsrapport 2020 – Så påverkade pandemin barn under året
Forskning.se – Unga år sämre under pandemin
Socialstyrelsen.se – Fler orosanmälningar till socialtjänsten
Trygga barnen – Trygga barnen
Trygga vuxna – Trygga vuxna