Söndagar är ju den optimala ”tankar”-dagen. Man fyller på energi inför veckan som ska komma. Söndagar är också min ”tänkardag”. Söndagar brukar ju vara min ”långpanna”-dag, så det känns lite tomt nu när jag inte kan springa. Jag får gå istället. Gå och tanka och tänka. Och det funkar ju också.
Tog en lite annorlunda väg runt Söder idag. Passade på att stanna och göra mina tåhävningar i ”mina hoods” (dvs. Maria-kvarteren).
De ringde från Aftonbladet i torsdags. De hade hittat inlägget jag skrev för snart två år sedan ATT BRYTA MED EN FÖRÄLDER. och undrade om de fick ställa lite frågor och komplettera till ett reportage. Vi pratade i ungefär 45 minuter och bilder skall tas till reportaget/artikeln nån gång till veckan och publiceras i Aftonbladet framöver. En av de frågor reportern ställde var hur jag upplevt att ”omgivningen/samhället” agerade i den situation jag och mina bröder befann oss i.
Min känsla, och min minnesbild från ”då”, var att det alltid var ”mamma” som skulle skyddas. Av allt och alla. Ett slags stigma. ”Man får inte lämna ut en människa, inte säga att den är alkoholist”. ”Vi ska försöka hjälpa dig, men vi ska nog inte prata högt om din mammas drickande...”. Nån slags konstig idé om att det går att ”hjälpa någon” genom att hålla tyst. Men tysta skrik är det som bekant ingen som hör.
Reportaget kommer att publiceras ”anonymt”. Dvs. inte med mitt namn och inte med mitt ansikte. Detta för att inte ”lämna ut” min mamma eller mina bröder. Och ja…”here we go again”. Klart som tusan att inte mamma skall ”hängas ut”! Tänk om någon skulle förstå att det var jag. Att det därmed var ”hon” som var alkoholisten!? Då skulle hon ju kunna stämma både mig och tidningen för förtal. Hualigen!
Förstå mig rätt – jag har inget somhelst behov av att peka ut min mamma, och därav att jag än så länge valt att själv varken publicera hennes namn eller bild här. Det tjänar inget till – ingen blir lyckligare av det.
Men det finns en intressant aspekt som väcktes till liv när jag promenerade längs med Monteliusvägen nu på morgonen nämligen att det – återigen och fortfarande – är ”alkoholisten” som ska skyddas. Tissla, tassla, viska, inte säga något som kan få ”denne” att känna sig utlämnad eller obekväm. Bortgjord.
Det är inte bara vi som levt eller lever med ett medberoende som är det. Hela samhället är medberoende!
Jag kommer hursomhelst att meddela när reportaget publiceras. Du vet ju redan vad jag vet nu.
Det blev en riktig långpromenad. Tänk att jag bott i Stockholm i över 20 år men aldrig promenerat upp på Skinnarviksberget. Det gjorde jag idag! Ibland tar det sin lilla tid att komma dit man vill.
Ibland är det det (och de) som vi har närmast som är längst ifrån. Ibland lyckas man nå fram, ibland gör man det inte.
Som Paul Carrack sjunger i sin underbara ”Eyes nof blue”:
You know life is too short
For compromising
Take a hold of your dream
And realize it
You know there’s nothing left
To stand in your way
Except yourself and I know
Though your hearts full of pain
That a hope still remains
Behind those eyes of blue
Hoppas du får en fin söndag!
