När det inte går

Flera gånger sen jag fick den där förfrågan från Aftonbladet för några veckor sedan om mitt inlägg om min relation (eller snarare icke relation) till min mamma så har jag funderat väldigt mycket på att det finns få människor som kan få en att känna sig så totalt otillräcklig och maktlös som ens föräldrar. När de som betyder och inspirerar oss mest också blir de som just på grund av detta kan såra oss mest.

På SVT visade de i torsdags en kortfilm av Karolin Axelsson, ”Den siste hummerfiskaren”. Kortfattat handlar den om Karolin, som drömmer om att bli hummerfiskare, men där den långa traditionen är att yrket går i arv från far till son. Generation efter generation. Men, Karolins far fick ingen son, han fick tre döttrar.

Klicka för att komma direkt till filmen på SVT Play

Om du inte har sett den rekommenderar jag den varmt och jag ska försöka att inte ”spoila” något med detta inlägg.

Det finns några saker i denna film som berör mig så enormt mycket. Jag vill poängtera att detta är min känsla, det som talade till mig.

För mig, väcker filmen den starka känslan av hur det kan vara att inte ”räcka”. Känslan av att ”vara fel”. Hur Karolins slit, vilja av stål och ennvishet inte räcker. Att hur mycket man än vrider sig ut och in, hur mycket hjärtat längtar, brinner men framförallt älskar – så räcker det inte till. Det räcker inte. Och det väcker för mig känslan jag känt under så många år; Jag räcker inte till!

Och det handlar ju, som jag ser det,  om så enormt mycket mer än att fiska hummer. Det handlar om att hon aldrig  – i sin fars ögon – kan göra det  eller ”fylla de skor” som krävs. Det kommer aldrig att gå. Man är nära men ändå så långt ifrån.

Och jag tänker att det här nu säkert kommer ge bränsle åt hundratusentals feminister som tar detta tillfälle att påvisa hur patriarkatet förtrycker kvinnor. Och att kvinnor ju visst ska kunna göra vad de vill!
Men för mig, säger filmen något helt annat. Jag känner igen mig i, och ser en dotters önskan, en dotters outtröttliga längtan men framförallt en dotters kärlek.

”Men varför slutar hon inte bara dricka!?” Hallå!? Hur svårt ska det vara!?
Tillika att det är precis det som jag vill skrika till Kenneth, Karolins pappa; ”Men varför kan du inte bara låta henne fiska hummer!? Hallå!? Hur svårt ska det vara!?

Kanske är det orättvist att jämföra en envis hummerfiskare med en alkoholiserad mamma. Eller så är det i princip samma sak, iallafall känner jag igen mycket av frustrationen. För mig handlar det ju just om den där kampen mot något som är så totalt, påtagligt och uppenbart för alla – men som ändå inte går att vinna hur mycket man än försöker. Jag som är den förste att alltid tro på att ”allt går bara man vill”. Men ibland går det likssom inte. Åtminstone inte utan att det blir till ett högt pris.

Och i det här fallet handlar ju inte om att Karolin inte kan, eller får fiska. För hon kan närsomhelst skaffa en egen båt och med drivkraft, hårt slit och engagemang börja fiska. Eller skaffa tio båtar. Och jag känner ju spontant att; ”Fan – köp en båtjävel så kommer jag ner och sliter med dig – låt inget stoppa dig!”. Men. Jag tänker också, att det, kanske som i situationen med min mamma, inte handlar om det. Det handlar inte om att inte kunna. Det handlar om att inte nå fram.

I mitt fall blev priset av att inte nå fram, till slut, som du ju vet att jag bröt med min mamma och hela familjen på hennes sida släkten för 16 år sen. Och jag har gett upp hoppet om att jag och mamma någonsin kommer kunna återförenas. Det hon tagit ifrån mig går inte att få tillbaka, Men jag har inte gett upp hoppet om att en dag kunna återförenas och försonas med mina yngre bröder.

När jag ser den där tåren i Karolins ögonvrå när hon minns tillbaka på sin barndom, med sin pappa och sina systrar där ute på havet. Då bränner det i mig.
För, det den här filmen påminner mig om är just det. Att en pappa är alltid en pappa. Och en mamma är alltid en mamma. Min mamma är alltid min mamma, oavsett om jag vill det eller inte. Och att allt jag vill är att räcka till -att det skulle räcka att ”bara vara jag”.

Jag tycker verkligen att du skall se filmen! Hur berör den dig? Vad tar du med dig? Blir du arg, ledsen eller hoppfull? Själv hoppas jag innerligt på en uppföljare! Eller snarare – jag kräver en uppföljare. 🙂

 

Maria 1984
No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.