Visst ska barnen röra på sig – OCH vila!

På nyheterna igår. Lördag kväll – ledighet och semester för de allra flesta. Jag började min semester i fredags eftermiddag. Efterlängtad och välbehövd tid för återhämtning. Sitter i soffan efter en intensiv första semesterdag med storhandling,”röjning” av rum, garderober och en cykelutflykt till lekparken.

På nyheterna igår. Lördag kväll – ledighet och semester för de allra flesta. Jag började min semester i fredags eftermiddag. Efterlängtad och välbehövd tid för återhämtning. Sitter i soffan efter en intensiv första semesterdag med storhandling,”röjning” av rum, garderober och en cykelutflykt till lekparken.


Studier har slagit fast att våra barn rör sig som minst när de är med sina föräldrar. Fyraåringarna rör sig minst på helgerna (när de alltså är med sina föräldrar) och mest under tiden på förskolan. Först blir man (och därmed alltså även jag) arg såklart! Varför är vi vuxna (i vissa fall a.k.a föräldrar/vårdnadshavare) så dåliga på att få våra barn att röra på sig!? Jag är ju själv, i högsta grad, medveten om och försöker göra allt jag kan – inom rimliga gränser – för att hålla glädjen till rörelse vid liv och uppmuntra till aktivitet.

Daniel Berglind, forskare vid Karolinska Institutet, som intervjuas i inlslaget, har ”ett knep för trötta föräldrar”; ”På vägen hem från förskolan kan man ju till exempel stanna till vid en lekpark en stund och leka, så att man får det gjort. Vi vet att tid ute är aktiv tid för barn.”.

Med det ”fantastiska knepet”  kommer verkligheten ikapp mig. Vänta lite nu…hur är det det brukar vara egentligen? Jag drar mig till minnes. Det välbekanta scenariot är: En ”vanlig valfri helgfri veckodag”. Inrusandes på förskolan, med svetten rinnande ner under cykelhjälmen. På golvet sitter barnen och leker trött. Någon har lagt sig ner och ytterligare någon annan gråter. Klockan är runt 17 (vilket för er som inte har barn är suuuupersent för ett barn som varit på förskolan sedan halv åtta på morgonen). Man släpar med sig ett barn som är så trött att det knappt orkar sträcka ut armen när man ska hjälpa till att dra på jackan. Alternativt utkämpas striden med ett irriterat och ”bångstyrigt” (dvs. blodsockerlågt och trött) barn. 

Både man själv och barnet är TRÖTT efter en lång och intensiv dag – dessutom hungrig eftersom middag brukar inmundigas vid 17/18-snåret. Som tur är har vi ju nu sedan ett par år kunnat skippa vagnen. Återigen – för de som inte har barn – vagn är en styggelse för trötta barn vars föräldrar allt för många gånger fått erfara vad som händer om ungen råkar somna på vägen hem i vagnen (dvs. innan middag och aaalldeles för tidigt). Eventuellt skall det handlas också på väg hem. Ytterligare fördröjning. Och så är vi trötta och blodsockerlåga. Ingen bra komination alls. Det ska hjälpas till med matlagningen eller dukningen (såklart – vi vill ju att våra barn ska vara involverade i köket också.). Vid denna tidpunkt låter det mer idylliskt än vad det är. Sen kommer ”räddningen”. Maten klar. ”Bolibompa”! Thank you Lord! ÄNTLIGEN får både barn och vuxen sitta ner en stund. Kanske… Innan läggningsmarathon påbörjas.

Jag funderar över hur barnens vardag ser ut på förskolan. Jag kan bara tänka mig, utifrån de korta stunder jag själv orkat vara där ”på besök”. Är oftast helt slut efter bara några få timmar. Med 30-40 ungar som stojjar runt en hel dag. Jag vet inte vad Daniel Berglind lever i för verklighet till vardags? Svårt att se att han någonsin upplevt en dito dag i mitt eller mitt barns liv. Med mitt barn. Barn är alla olika – lika olika som vi vuxna/föräldrar. Livsfarligt att generalisera. Så nu utgår jag från migsjälv. Och mitt barn.


Daniel: NÄR ska barnen få vila från aktivitet och stimulans!? Och är det verkligen ett ”bra knep” att stimulera ett barn som redan där vid fem-rycket är övertrötta och överstimulerade av oljud och stoj? 


Och ja, på helgen – då finns ju såklart inga ursäkter. Inte mer än att jag tror att det för barn gäller lika mycket som för vuxna. Man behöver vila och återhämtning! Lugn och ro! Ibland. I lagom dos tillsammans med lagom dos rörelse och aktivitet. Och näringsrik kost.


För egen del, så känns det så fantastiskt bra att veta att mitt barn ”stimulerats” mer än nödvändigt under en lång dag i förskolan. Både avseende rörelse, aktiviteter och intryck. Jag kommer nog ”passa” på knepet att ta ett ”pitstop” i lekparken på vägen hem. Både för sonens och för min skull. På helgerna ser vi till att vara ute – och försöker vara aktiva tillsammans. När vi orkar. När vi är på humör. Eller så är det HELT ok att faktiskt vila ibland också, så man orkar med en ny vecka i 150% tempo på förskolan…

Du kan läsa mer om inslaget här: www.svt.se/nyheter/inrikes/fyraaringar-ror-sig-for-lite

Bild från förra helgens ”misslyckade” – eller totalt lyckade – svampplockning. Lugnt promenerande och utforskande i skogen! En sann skattjakt! Ingen svamp blev det – men väl en macka på en sten i solen!

Inga Kommentarer Ännu

Lämna Ett Svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.