I onsdags njöt vi av ett ”mini-sportlov”! På väg hem från förskolan drog vi förbi pulkabacken! Det är verkligen en lyx att kunna fortsätta arbetet hemifrån, så att man kan nyttja de tillfällen som bjuds av ”livets godbitar”. Som t.ex. att leka med sina barn. Och är inte det också det bästa sättet att på ett naturligt sätt få in rörelse som en del i våra barns liv? Eller måste det vara aktivering i form av att skicka iväg dem på fotbollsläger, hästhoppning, simskolor och annat..?
Alla barn är ju givetvis olika. Vissa vill röra på sig mer – andra mindre. Men jag tror (eller är snarare rätt övertygad om) att vi vuxna påverkar mer än vad vi tror gällande barns relation till aktivering och rörelse. I många fall så ser jag exempel på hur föräldrar snarare lägger tid och kraft på att logistera sina barns rörelseglädje snarare än att själva vara en del av den. Barnen får göra allt de vill – gärna ju mer detso bättre! Flera dagar i veckan skjutsas det fram och tillbaka från än den ena än den andra aktiviteten. Fotboll på måndag, gympa på onsdag, innebandy på torsdag och simskola på lördag! För ingen ska kunna säga oss att vi inte satsar på att våra barn ska röra på sig! Herregud, vi måste göra allt som står i vår makt för att rädda nästa generation från att bli feta och dö i förtid av sjukdomar relaterade till inaktivitet och stillasittande!
Så, när man i farstun på förskolan hör föräldrars nästintill desperata försökt att fånga upp intresset för nya aktiviteter att skicka ungarna på ; ”Jasså, hörde du – Petter kör judo på fredagar? Är inte det något du också skulle vilja göra..?”, så är det till att ta ett djupt andetag. Väl på träningen slås man av hur många (been there – done that) föräldrar som ägnar merparten av tiden åt att stirra ner i telefonen. Totalt ointresserade. Men visst har vi gjort vårt nu? Vi lägger ju ner massor av tid på att få barnen till och från träningen! Och vi är ju faktiskt där. Eller..?
Jag tror på – färre grejer – där fokus givetvis ska ligga på att väcka barns intresse för rörelse. Men kanske viktigast av allt – ett förhållningssätt som får våra barn att vidmakthålla en aktiv livsstil. Så att de, när de ledsnat på kampsporten, inte blev uttagna till juniorlaget i fotboll eller blivit avkastad från hästryggen för många gånger och börjar tycka att ”gympan” är för töntig ändå fortsätter att röra på sig!
Och hur lyckas man med det..? Jo, jag tror att en nyckel är att göra precis så som vi behöver göra med oss vuxna. Göra det som en naturlig del av vårt liv och VISA och GÖRA det med våra barn! Cykla, gå, springa, klättra, åka pulka, skridskor! Ja, till och med lyfta vikter och stretcha!
Imorse körde jag mitt stretchpass. Då kommer belöningen; ”Mamma, jag kan visa dig hur du kan stretcha magen!”. Jag log gott och tackade för tipset, undvek däremot vidare frågor kring hur han gjort bedömningen att min mage nog behövde ”plattas till”… 🙂
Glöm inte att röra dig tillsammans med dina barn! Och sprid rörelseglädjen vidare! Det är den finaste gåva du kan ge! Njut av snön!
