Att bryta med en förälder

Jag fastnade framför ”Nyhetsmorgon” igår, söndag. Temat för en av de längre intervjuerna var; ”Att bryta med en förälder”. För mig väckte intervjun en hel del känslor och jag kom då också att tänka på en mening jag ”ruvat på” sedan i julas. Minns ni min ”må-bra och adventskalender”? På julafton fick jag i min lucka ett meddelande som jag nu funderat över sedan dess. ”Be who you needed when you were younger”. För mig, liksom för många andra som vuxit upp i dysfunktionella familjer betyder den meningen väldigt mycket…
Jag tänkte att jag nu skulle berätta lite mer om vad den meningen betyder för mig och också hur det faktiskt hänger mycket ihop med min kärlek till träningen…


När jag var runt 20 (dvs. för ungefär 15 år sedan) bröt jag kontakten med min mamma. Helt. Min mamma är alkoholist, och har alltid varit så länge jag kan minnas. Jag flyttade ifrån henne när jag var 15. Då hade jag fått nog. Jag höll henne på distans, men vi fortsatte att träffas och umgås då och då. Vi hade kontakt. Jag är ju uppväxt med två yngre bröder (på mammas sida) med vilka jag haft en mycket nära relation. När jag sådär vid 20 års ålder fattade beslutet att bryta helt med mamma, så innebar det inte bara att jag bröt med henne. Jag var tvungen att helt bryta med även mina yngre bröder, min mormor och andra delar av släkt- och bekantskapskrets med bäring på relationen till min mamma.

 Varför då undrar ni? Jo, helt enkelt för att jag förstod att det var enda sättet för mig att bli helt fri.
För mig, liksom för många andra som fattat samma beslut så har det inneburit t.ex. att min mamma aldrig träffat sitt barnbarn, att hon inte var bjuden på mitt bröllop, att hon inte stod bland åskådarna i publiken när jag sprang mitt livs första marathon förra året, att vi inte ses på julafton och andra ”familjehögtider”. För den som inte vuxit upp med en förälder eller annan närstående som lider av en psykisk sjukdom eller någon form av missbruksproblematik så kan det vara svårt att förstå och relatera till ett sådant beslut som att helt bryta kontakten med den kanske närmaste människan i ens liv, om man bortser från sina eventuella barn.

Emilia, som intervjuades i ”Nyhetsmorgon”, hade en pappa som blev psykiskt sjuk. Sakta men säkert förvandlades han till någon annan. Tills han en dag då han, när Emilia kom hem från skolan stod och viftade med en kniv framför hennes ansikte. Därifrån till att inte ens minnas henne alls, han var helt säkert på att han dödat henne och hennes syskon. Trots att de satt mitt emot honom. Då bröt hon kontakten. 


Min mamma var fantastisk på många sätt. De få gångerna hon var nykter. Jag berättade ju tidigare om att jag minns en av mina jular ensam med mamma som en av mina ”topp fem bästa jular”. Min mamma visade mig världen. Jag har haft förmånen att göra resor världen över, och det långt innan jag ens fyllt 15. I USA ett flertal gånger, Thailand likaså. Fått uppleva fantastiska Taj Mahal i Indien mm! Mamma var vacker, extremt intelligent, driftig och duktig på alla sätt. En helt otrolig kvinna som jag beundrade på så många sätt! Förutom att när hon drack, då blev hon en djävul… Jag tänker inte dra upp allt jag fått utstå, men allt jag fått höra, se och vara med om ska inget barn behöva uppleva!

Jag kom till slut till en punkt när jag insåg att insatserna var alldeles för höga. Att min mamma aldrig skulle kunna bli den mamma jag drömde om, behövde och såg ”skymta fram ibland”. Jag fick inse att min mamma inte känner mig, att hon gör mig illa, att hon bryter ner mig.
En dag efter att jag aktivt deltagit i en rehabiliteringsåtgärd (som jag ju trott och hoppas skulle göra mamma frisk) där jag som en del i processen fick tillfälle att faktiskt öppet, i grupp, berätta för mamma på vilket sätt hennes drickande faktiskt påverkat mig så förstod jag.  Alla de andra i gruppen grät. Mamma satt bara tyst och jag såg där och då att hon inte förstod. Rehabiliteringen hade medfört att hon ”tagit ett antal återfall” och så även efter denna session. Jag minns att hon ringde upp mig en kväll under samma vecka, berusad. Och jag kunde då lugnt och stilla säga till henne; ”Vet du mamma, nu är vi klara med varandra”. Det är cirka 15 år sedan nu.
Det var ett tungt beslut, men få beslut jag fattat i mitt liv har känts så medvetna och väl underbyggda som det. Sedan dess vet jag inte vad hon gör, hur hon ser ut. Hon ringer ibland mer och mer sällan och lämnar långa meddelanden på mitt mobilsvar (givetvis berusad) som jag inte lyssnar på. Vi är verkligen färdiga med varandra. Och jag inser att självklart saknar jag en mamma, som alla andra. Att fika med, att kunna ringa och prata med om ditten och datten, en mamma som skulle älska att vara mormor och en del av mitt liv. Men tyvärr så kan min mamma aldrig bli den mamma jag behöver. Hon var aldrig en mamma.

Det väcker ibland såklart frågor när jag berättar för andra att jag inte har någon kontakt med min mamma. Men det kan vara bra att tänka på några saker när man bryter med en närstående:
Man väljer inte sina föräldrar och man väljer inte sina barn
Ingen vill behöva bryta med sina föräldrar (eller barn). Har man valt att göra det, så kan man räkna med att det beslutet är välgrundat.

Och kanske det viktigaste – man måste våga prioritera sig själv!
Den enda du någonsin på riktigt kan ta ansvar för är dig själv (förutom dina eventuella barn när de är riktigt små). Just det sista, att man måste prioritera sig själv, är något jag tagit fasta på när det gäller min träning. Och jag vet att jag behöver ”min tid”, min tid för återhämtning och att fylla på med positiv energi. Det är så väl investerad tid på så många sätt och jag är övertygad om att det även gynnar min relation till mitt barn.
För jag väljer att må bra, att vara stark (både mentalt och fysiskt), så att jag kan leva länge och vara lycklig. För det är min förbannade skyldighet att må bra! Mitt barn ska aldrig behöva välja bort mig!



Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras