Livet med ryggskott

HELT OTROLIGT! Eller kanske inte..? Ryggskott! Sedan i tisdags. Med många nya insikter och med en hel del ”smärtstillande” i kroppen, så kommer här en liten rapport om hur det är. Egentligen. Efter ett par dagar.

OK. Vi tar det från början. Känsliga läsare varnas, för detta inlägg kommer innehålla en mycket NÄRGÅNGEN bild. På mig. Närmare bestämt på min bakdel. Det är bilden ett par dagar efter Stafettvasan.
Hemskt? Jajjamen!

”I’m blue dabaaaadi, dabidaaaa, dabbadiiii….”

I måndags vid lunch kände jag mig lite snuvig och febrig och begav mig hemåt för att avverka resten av arbetsdagen. Satt sedvanligt vid köksbordet och arbetade och kände mig framåt tisdagseftermiddagen lite stel efter alltför många timmar stillasittande på hård stol. Väldigt stel.
Tog en Ipren och bad till högre makter. Vi hade en sedan tidigare länge inbokad ”tjejkväll” med Katrin Sundberg, ”Jag gör vad fan jag vill”. Kan inte missas för allt i världen! Och corona har jag ju INTE.


Efter föreställningen kan jag knappt resa mig. Fick hjälp av underbar vän och kollega att baxa mig in i en taxi. En plågsam tur på typ 3 km. Kom ur bilen med hjälp av samma underbara väninna och taxichauffören – som förstod att det inte var ”på skämt” när jag LÅG på passagerarsidan krampaktigt lyftandes migsjälv i höger arm i ”handtaget i taket”. (FAN vilken tur att jag är så stark i min höger arm, grepp och axel! Ska aldrig klaga på vänstern mer!!!). Han stoppade taxametern och de hjälpte mig ut.

”Ingen fara – jag klarar mig själv, jag tar hissen!”. En trappa. Om det inte var just för det som slog mig så fort porten slagit igen bakom mig. DE RENOVERAR JU HISSARNA I MIN TRAPPUPPGÅNG DENNA VECKA! INGEN HISS!

Jag tittade plågsamt upp för de 8(!!!) fjuttiga trappstegen upp till min ytterdörr. De kändes som att behöva bestiga K2 eller nåt. Efter fyra trappsteg var jag tvungen att stanna och bita mig själv i jackärmen och ge i från mig någon form av stenåldersvråååål. FY.SATAN.VILKEN.SMÄRTA. Gaaaaaahhhhh! Måtte det inte höras in!
15 minuter senare – dyngsvettig – var jag uppe och kunde låsa upp ytterdörren. Snabbt verka oberörd. Lite social. Prata med barnvakten. ”Tusen tack, ja, absolut, vi ses nästa vecka, absolut. Allt har gått bra? Han sover? Jaha, han vägrade sova i sin säng, så han ligger i min? Jasså? Jaha.. Bra. Jajjamen! Hejhej”.
Fortfarande alla ytterkläder på. FAN. Jag kommer inte få av mig kläderna? Inte ens skorna!
I ren panik slänger jag mig ner på golvet. Skriker av smärta. Kanske släpper smärtan om jag ligger hårt? Kanske får jag av mig skorna åtminstone..? Byxor och jacka kan man sova i (eller hur!?), men inte skor… Hur FAN ska jag komma upp!? Testar ”armhävning” (och tack gode GUD att jag klarar det med lite skrik), upp på knä. Skriker. Tar spjärn mot byrån i hallen. Kommer upp. Nu rinner tårarna. INTE LÅTA. INTE SKRIKA – Tänk på att sonen sover – inte skrämma honom. TYST!

Japp, såhär såg det ut i onsdags morse…SMÄRTA!

Stapplar in i köket. Ställer mig mot diskbänken/diskmaskinen. Lykas greppa sopborsen. Nu ska skorna av… HELVETE!!! Först den ena. PANIK. Sen den andra. Hur SKA jag lyckas med byxorna? Sopborsten igen. Utan att rubba överkroppen. TACK Calle för min armstyrka. Jag bär upp hela min kroppsvikt på armarna pressade mot diskbänken. Tröjan lyckas jag inte få av mig förrän strax innan sovrummet. Vet inte hur jag ska ”attackera” sängen. Bara försöker fälla mig ner. Skriker, gråter. Hela kroppen krampar. Känner inte ens mina ben längre. TACK också för att sonen envisats med att lägga sig i min säng. Just ikväll.

Skriker ner i kudden. Sen inser jag; ”Hur FAN ska jag klara mig själv? Hur ska jag klara mig själv med ett barn när jag inte är kapabel att ta hand om mig själv?”.

Har telefonen i handen. Tvekar länge, men sen ringer jag 112. Jag har panik! Jag kan ju inte röra mig! Inte känna min underkropp och framförallt kan jag inte hålla käft! Det gör FÖR ONT! De tar mig på största allvar – men det finns inga lediga ambulanser. Vi håller kontakt var 15:e minut i två timmar. Fortfarande ingen ledig ambulans. Och någonstans där efter kl. 00… när jag är så utmattad av kramper och smärta och gråt, så minns jag ju hur det funkade när jag hade gallsten;

Man får smärtstillande. Man får komma in till sjukhuset. Men INGEN kommer kunna göra något förrän det släppt.

Så jag ger upp. Ringer tillbaka efter 7 minuter sen den senaste i raden av alla kontakter med 112 och den underbara JENNY (vill minns att hon hette så, men inte helt säker..) och säger att jag ber att få avvakta. Jag ber att få återkomma imorgon. De säger att de gärna låter ambulansen komma förbi när den väl är ledig. Men jag avböjer. Likstel. I framstupasidoläge ligger jag. Som ett halvdött foster. Låt mig ligga så. Låt mig ringa imorgon. Låt min son få sova. Han har kramat mig, packat oss en väska, han sover (fullt påklädd vid det här laget) nu äntligen efter att han vaknat av min gråt och mina skrik som jag inte kunnat dämpa. Själv ligger jag i strumpor och trosor. Känner mig utlämnad. Naken. Ensam. Utan täcke. Fryser. Skakar. Krampar. Kan bara vifta på tårna.
Men – låt honom sova. Han har varit en SÅ ”duktig stor kille” som gått ut för att kika efter ambulansen då och då. I två timmar har han ”vakat”. Sagt ”Mamma, andas lugnt, djupa andetag. Inte gråta”...Älskade, underbara unge!

 

När jag dyrt och heligt lovat att de inte behöver komma utan spara sina resurser till andra så somnar vi. Typ. Eller. Jag ligger vaken och andas.

Dagen efter är det oförändrat. Ringer min sjukvårdssluss (TACK för sjukvårdsförsäkring). Så proffsigt. Så bra bemötande!

Ta ALLT smärstillande du kan! Ipren i kombination med Alvedon! Och värme! Och rörelse! INTE SITTA! Kroppen är inte gjort för att sitta! När du tror att någon kan röra vid dig – ring tillbaka så bokar vi in dig hos naprapat/kiropraktor

Full metal jacket!?

Bra så. Idag fick jag komma dit. Nästa besök på måndag.
Det finns hopp om livet.
Med en fleecefilt lindad runt ländryggen sedan i förrgår, Voltaren kapslar i kombo med Alvedon samt Voltaren gel och Linnex så lever jag.

Tack IKEA för billiga filten! Värd att offra till Linnex! Och JA – det är långkallingar!

Igår eftermiddag lyckades jag duscha. GOALS! FY. Detta är inte kul. Men det finns hopp…

Igår kunde jag LIGGA – nyduschad dessutom – på soffan! ”A small step for man…”

Jag behöver iallafall inte känna mig ledsen över att jag missar alla inplanerade lopp under våren. För de är ändå inställda nu tack vare covid-19/corona. Så – målet nu är att kunna komma igång med ”min vanliga aktivitet” igen. Helt utan prestationsångest. Som man säger… ”Inget ont som inte har något gott med sig”…Jadajadajada…

Lärdomar, ett par, men långtifrån alla.
1) HISSAR – de behövs för de som inte kan röra sig ordentligt! (Inte för oss vanligt fungerande och friska). När de inte fungerar är det KATASTROF!
2) 112/SOS ALARM är GRYMMA! Helt underbara! Fantastiska! Även när det inte finns ambulanser så att det räcker till oss alla… SÅ underbara ni var i över två timmar… Att inte känna sig glömd. Att ni bara fanns där och hörde hur ont det gjorde.
3) Sjukvårdsförsäkring i kombo med att kunna jobba hemifrån (jag har arbetat ståendes vid diskbänken sedan i onsdags morde) är BÄST!

Vad ska du ägna helgen åt? Om jag får ge ETT enda RÅD som gäller oavsett om du är sjuk eller frisk så är det att göra något som kroppen mår BRA av! Är du sjuk – så vila. Är du FRISK – så rör på dig! ÅTMINSTONE BARA FÖR ATT DU KAN! 🙂

OCH dessutom – desto mer vältränad du är – desto snabbare återhämtning. Det är ett faktum.

 

 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras