Det finns saker som skiljer människor åt. De flesta, skulle kanske välja andra tillfällen att ”pröva sina vingar” på i något de aldrig testat förut. MEN, inte jag! Här kommer storyn om hur man ”lär sig medan man åker”. Stafettvasan 2020!
Jo, men såhär var det väl… Jag har ju tjatat om den här jävla ”En Svensk Klassiker” sen jag hade sprungit mitt första Stockholm Marathon. ”Från 0-100” och allt det där, ja du minns… Nästa år, när jag fyller 40 – är det någon gång jag ska köra ”en klassiker”, då är det DÅ! Så! Let’s get started!
Jag hade väl som vanligt, rätt högt och ljudligt, strax innan något av träningspassen på jobbet deklarerat för Calle att – nu är det snart dags! Och att anmälan till höstens Lindingöloppet 30K redan är ”spikat” som starten på ”Klassikern”. Och så råkade jag väl också uttrycka nåt om det här med Vasaloppet… Och ja. Resten är nu historia.
Möjligen, men bara möjligen, hade jag kanske hoppats på en något mer snörik vinter när jag högg som en huggorm på Calles kommentar några veckor senare; ”Nu är vi anmälda till Stafettvasan!”. FY FAN vad kul! YES!
Sen var det kanske bara den där lilla, mycket lilla, detaljen att jag ju typ inte stått på ett par längdskidor sedan någon av de påtvingade ”friluftsdagarna” i högstadiet. Eller kanske till och med mellanstadiet…
MEN – ska man göra’t – så ska man göra’t ordentligt!
Fick låna skidor, stavar, pjäxor, vantar, brallor – ja, faktiskt hela kit’et av lillasyrran. Så, upp till Sälens vandrarhem (igen – eftersom vi ju bodde där inför Vasastafetten) bar det i torsdags.
Och – igår stod jag vid starten i Hökberg (för övrigt exakt samma ställe jag lämnade över ”stafettpinnen” till Clara vid höstens Vasastafett).
Hur det gick!?
Jo, men såhär. TUSAN vad jag lärde mig mycket!
- Praktisera!
Det är kanske bra att sätta fast pjäxorna i skidorna åtminstone EN gång innan man ställer sig i ”startfållan” - Tekniken!
Det är svårare än det ser ut på TV - Utförsbackarna!
Det är DE som är utmaningen! Åtminstone för mig. Jag ramlade och slog mig som tusan i rumpa, svanskota och höger höft (utsida lår). I fyra av de fem första utförslöporna ramlade jag. Så innan jag hunnit passera 1 km på min distans så var jag fullständigt blåslagen (OCH JA, jag vet att man ska huka sig ner, hålla stavarna bakåt…samt att man, åtminstone i teorin, kan ”ploga” även med längdskidor).
De första 5 kilometrarna handlade endast och enbart om att inse att jag istället för löparskor hade ett par skidor på fötterna. Jag stakade på där det gick, diagonalade där det var tvunget, saxade eller ”sprang” uppför – och på vissa ställen efter de första vurporna så tog jag av mig skidorna och GICK utför (det är faktiskt tillåtet enligt reglerna).
MEN – jag kom i mål! SATAN vad jag kom i mål! Mina typ första 19 km i längdspåret på 15 (eller kanske 20? år).
Och vet du? Jag var GLAD hela vägen! Precis HELA vägen! Jag skrattade högt åt, och framförallt med, migsjälv när jag ramlade. Jag log och NJÖT när ”flowet” var med mig. Och jag TJÖT av lycka i de nedförsbackar på sista milen som jag lyckades ta mig ”hel” igenom.
Nu har jag en referens! Och JÄKLAR vad jag ska ta revansch! För, tro inte att jag ger upp för att det kändes lite ”motigt” – TVÄRTOM! Jag är HELT övertygad om att jag, med lite mer teknikträning kommer att bli KUNG (eller DROTTNING) i spåret!
Jag är så helt och fullt fast vid tanken på att ”gör om – gör rätt”. Det gäller allt ifrån karriär, familj, relationer och träning…
Nu är det gjort – och i mål kom jag och vi (även om jag sinkade oss med typ 600 placeringar på min sista distans. Sorry, grabbar…)
För den observante – så ja, jag har TVÅ medaljer om halsen. Vi skulle ha varit 5. Men, ”någon”, kunde inte vara med – så Martin körde två distanser. 😉
Det här kan nog vara en av de mest (o-) eller kanske välförtjänta medaljerna i min samling – för VEM TUSAN ställer sig och kör 19 km längdskidor i samma stund som man tar oskulden både på att fästa pjäxorna i skidorna och känner skidorna för första gången ”ta” snön!?
JO – JAAAAAG! Nu kör vi! ”En Svensk Klassiker” 2021!!! Wohoooo!!!