Tro, hopp och KÄRLEK

Som jag hoppas. Som jag längtar. Och inte minst som jag TROR på att allt har en mening. Att det finns en mening med allt. Precis ALLT! ”Det som inte dödar – det härdar…” De senaste veckorna har varit en berg- och dalbana (är det inte alltid det när man tänker efter?) mellan hopp, förtvivlan och inte minst en tro på att det finns en mening med allt. 

De senaste veckorna har varit en prövning. På jobbet har jag kämpat med känslor av att känna en TOTAL och fullkomlig maktlöshet – och känsla av att inte räcka till. En känsla av att återigen ”levt i en lögn”. Precis som jag gjort hemma – i min ”mamma-roll”. Samtidigt med en lust och lycka – av att som människa och som kvinna – få uppleva något som jag aldrig tidigare upplevt. Högt och lågt. Lite för bra känsla för att vara sant. Att leva på hoppet. Lite som loppet i lördags, ”What goes up must come down…”. Kan det vara såhär bra utan att gå åt helvete? Håll tummarna och NJUT för FAAAAN så länge det varar!

Idag, efter en minst sagt mentalt tuff arbetsvecka (trots att det ju bara är torsdag), så var det dags att ställa mig ”i kö”. Till dragningen av en startplats till New York City Marathon 2020. Jag vet ju – att OM. OM, jag mot all förmodan inte får en plats i år – så SKA jag ha en plats nästa år (då jag fyller 40!). Om jag så ska betala miljoner för den (vad jag nu ska få dem ifrån..?). DRYGT 40 minuters ”kö” bara för att komma in till registreringen.

”Den som väntar på något gott…”. Bläääääääääääää! (Och för dig som är sugen – det är alltså så att man utan ”seedning” kan vara med i utlottningen om en plats. Det är 25% chans att vinna, och efter 4 år med i utlottningen så är man GARANTERAD en startplats).

Men TILL SLUT –  – så var det äntligen min tur! Nu är jag anmäld i ”utlottningen”. Fjärde året. Om teorin håller så borde jag vara garanterad en startplats i år. Om inte – så definitivt nästa år. Eller så får jag se till att springa FORT.SOM.SATAN på typ halvmaraton/maraton i år för att seeda mig. Hursomhelst! Längtan – och inte minst hoppet – är stort om att få besöka New York (för första gången i mitt liv, trots ett antal besök i USA (västkusten) tidigare) och att få springa detta maraton!
Med ett nytt liv. Ett nytt hopp…om både livet…och inte minst kärleken! Eller för att citera mitt gamla inlägg om ”Varför och hoppet”;

 

Maybe it’s my mistake to show this love I feel inside
’Cause each day that passes by you got me
Never knowing if I’m coming or going, but I, I love you
This old heart darling, is weak for you
I love you, yes, I do
These old arms of mine miss having you around

 

Vad hoppas och tror DU på!? Vad är viktigt i ditt liv för att du ska må bra? Har du tagit de chanser du borde? Och inte minst – vilka chanser är du beredd att gå miste om, för att du är för rädd för att riskera det du har. Eller det du kanske rentav – inte vågar få…?

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras