Det spelar ingen roll vad jag gör. Det kan ju tolkas på fler än ett sätt. Generellt så tror jag att vi alla behöver bli betydligt bättre på att faktiskt skita lite mer i vad vi gör. Och hur vi gör det. Och mer fokusera på ATT göra det överhuvudtaget.
Ja, det blev ju inga intervaller igår. Känslan i kroppen var lite sisådär imorse när jag stack ut för att ”get’em over and done with”. Calle är rätt van att höra mig svara; ”Det kan gå lite hursomheslt” på frågan om ”Hur känns kroppen idag?” inför våra pass. Men oftast så kryper det fram ganska snabbt hur det egentligen är. Jag kan min kropp (och knopp) ganska bra.
Började med en vanlig 20 min uppvärmning och sen var det dags! 4x3x1 minutersintervaller skulle genomföras.
I många år (typ heeela uppväxten) så var jag ju personen som ”gav upp när insåg att jag inte hade en chans”. När småbrorsorna jagade mig sprang jag 10 meter, sen stannade jag och lät dem fånga mig. Det var liksom ingen idé att springa – de var snabbare än mig. Jag fick försvara mig så gott jag kunde med ”näbbar och klor” och med ett hår som på den tiden var alldeles förträffligt långt och tacksamt att dra i.
Medan jag drog igång med den första intervallen så slog det mig hur fundamentalt jag ändrat inställning till det mesta. Ok, om jag ENS skulle ha fått för mig att springa en intervall för 25 år sen (vilket jag ju ALDRIG ens skulle drömma om att göra då) så skulle jag ha stannat och slutat efter 20 sekunder. Och det var väl det som var min filosofi – varför springa när man ändå inte kommer vinna..?
Så kommer jag på mig själv att tänka; att jag sedan jag började springa aldrig – ALDRIG – givit upp. Inget lopp, ingen StrongWoman-tävling. INGET! Jag har alltid tagit mig i mål. Jag har aldrig vunnit, aldrig varit bäst – men jag har heller aldrig kommit sist. Eller ens näst sist, eller tredje sist. Jag har KÖRT ända in i mål (även om det på vissa lopp tyvärr inneburit att jag varit tvungen att GÅ i mål…).
Precis som med intervallerna, så är det viktigaste kanske inte alltid hur eller varför du gör något – utan bara ATT du gör det. Att bara få arslet ur den förbannade vagnen och GÖRA DET. Och inte sluta!
Lite som i mitt tidigare inlägg om att aldrig sluta börja springa.
Bara gör’t! Det kanske tar tid, och nej – det kanske inte går första gången. Eller andra, eller tredje eller ens den sjuttioelfte! Och du kanske inte kommer vinna. Men GÖR det! Och det gäller ALLT i livet skulle jag vilja påstå. Oavsett om det handlar om att ta dig ur en dålig relation, byta jobb, våga göra något du aldrig gjort förut…eller kanske bara att våga ge dig hän för kärleken igen. För det är ALLTID värt att prova! Som det där med trisslotten; om du köper en lott så ökar ju chansen med 100% att vinna! Eller hur!?
Det blev inga bilder från dagens pass (heller) eftersom kameran på mobilen var paj. Så även idag bjuder jag på ”en gammal goding”. Som till exempel den här:
Eller den här, från en löprunda 2018 i snökaos och 19,3 minusgrader:
Så – väl hemkommen efter avklarat pass så fick det bli lite stretch av vaderna. Viktigt att tänka på att hålla sig hel – om man ska hålla för att göra allt som kanske kan göra en trasig. 🙂
Och nej. Det spelar faktiskt ingen roll vad jag gör – bara ATT jag gör det.
