Tvivel och maror

Sunday = Runday! Det är sen gammalt. Men att balansgången skulle vara så hårfin mellan ”lycka” och ”tvivel”, det var länge sedan jag upplevde. Mindre än 2 veckor kvar till Stockholm Maraton och inte ett pass i närheten av 30 km. Hur f*%&n ska det gå..?

Ok. Misstag nr 1. Två träningspass på en dag i fredags – för att det var kul, javisst, men var det taktiskt. NEJ. Tröskelintervaller igår – med en begynnande träningsvärk från fredagen – men som för övrigt gick väldigt bra. Långpanna planerad idag, med siktet inställt på 30 km. Nu med en träningsvärk från helvetet och en mil i runda slängar i benen från passet igår.

IMG_5629 - tvivel
Gröt med mos. Och kaffe. Definitivt kaffe.

Det duggade lätt och himlen var igenmulen. 12,8 grader. Klockan cirka 6. In med en tallrik råggröt i micron och på med kaffet. Aldrig backa… Särskilt inte när det liksom är ”perfekt” väder. Att kroppen sen skriker lite, det kan inte hjälpas.
På med shorts, ladda vätskebältet och så iväg. Inget att be för. Bara kör!

Långa omvägen runt Gamla stan, Strandvägen och sen Djurgården (för att passa på att också få lite ”sneak peak” på de gamla bilarna som började anlända till Gärdesloppet.

IMG_5630-e1558287251631 - tvivelIMG_5635 - tvivel

Det var verkligen perfekt förutsättningar! Lagom varmt, ingen sol, bra med ”mat” i magen. Bra med vätska med! Perfekt! Nästan. Rumpan, baksidan, insidan – OCH framsidan av låren skrek. Som betongklumpar. Jag försökte verkligen göra allt – njuta av doften från grönskan. Häggen, syrenen, shersminen, gräset… Le och ”heja” på medlöpare.
Men vid 25 km sa benen stopp. Och pannbenet höll inte. Hur FAN ska detta gå om två veckor?

Kom ihåg målet, Maria! Kom ihåg vad som egentligen är det riktiga målet! Inget behöver bevisas – det enda som behöver göras är att klara det! I år.

Maintainance mode”. Det är målet i år. Att komma i mål. Att kunna springa ett maraton igen efter skadan i höstas. Att hålla ut. Jag har ALL tid i världen. Hela resten av livet att prestera. Och jag vet att jag har det inom mig.
När jag taktade av och promenerade resten av sträckan hemåt mindes jag mitt älskade mantra, på mitt gamla slitna och fina linne, ”Never let your goal be your limit”. Näpp. Klart som tusan att jag kommer klara det! Jag klarar det!

0627doubtconfidence - tvivel

 

Inga kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.