Vi har alla våra laster i livet. Vissa är bättre än andra. Vissa försöker vi göra oss av med, andra vill vi börja med – men vissa behöver vi bara fortsätta med. Hur är du? Är du en periodare?
Oj, vad många jag hört uttala sig om ”sommarångesten”. Nu är det hög tid att komma i form – börja träna! Ta tag i maten… Ja, det där gamla vanliga såhär i tider när solen börjar kika fram mer regelbundet igen. ”Jag måste bara gå ner några kilon först, innan jag kan visa mig på gymmet…”
Jag har nog själv hela livet varit en typisk ”periodare”, ”Allt eller inget”, ”På eller av”, ”Svart eller vitt”. ”Glaset är antingen tomt eller fullt”. Har jag gjort något – då skulle det göras ordentligt!
Äta. Inte äta. Träna. Inte träna. Banta. Inte banta. Lyssna på mig själv och mina behov eller fullständigt ignorera och trycka bort det.
Jag vet ju många som liksom mig växt upp med en förälder eller någon i sin närhet som lider av missbruksproblematik. Många var ”periodare”. Det är lite samma sak.
Nu jävlar ska det tränas! Och ätas sunt! NU händer det!
För att sen misslyckas. Falla tillbaka. Ett steg fram och minst tre steg tillbaks.
Jag har rannsakat mig själv och min relation till träningen på sistone. Och kommit fram till att;
en JÄVLIGT viktig framgångsfaktor sedan jag började springa och sedermera ägna mig åt annan träning är att – jag ALDRIG tillåtit mig själv att sluta!
Aldrig.
Med träningen bestämde jag mig tidigt, ja så fort jag klarade det där första 5 km loppet för 6 år sen, att ALDRIG sluta. För jag hade någonstans bevisat för migsjälv att jag ”klarade av att fortsätta”. Att jag behövde fortsätta. Inte för någon annan – utan bara för mig själv.
”Endurance” har tydligt visat sig vara min ”skill”. Uthållighet. Ihärdighet.
De dagar när vågen visat ”mer än den borde”. De dagar när allt känts ”kass”. De dagar när jag känt mig ful. De dagar jag känt mig fin. De dagar jag egentligen inte orkat. De dagar jag velat pressa mig själv till max. ALLA dagar har varit – och ÄR träningsdagar. BRA träningsdagar dessutom. I någon bemärkelse.
Jag vet särskilt dagar när jag känt mig så jävla ful, fet, svullen och äcklig. Dagarna-innan-mens-dagarna. Dagar när jag varit trött, less och allmänt nere. Dagar då jag vanan (tidigare) trogen hade lagt mig på soffan och käkat kokosbollar. De dagarna, de väljer jag numer att komma iväg – helst UT – och träna.
Och med ”träna” menar jag inte ”köra skiten ur mig”. Utan jag menar att anpassa träningen efter dagsformen. En ”ledsagad promenad”. Ett ”lättare styrkepass”. Rörelse av något slag. För att jag vet att även den minsta lilla rörelse, den sämsta av dagar, får mig att må bättre.
Endurance. Uthållighet. Att aldrig ge upp. Att ibland göra det som känns svårt men som man vet att man klarar av – och framförallt att fortsätta göra det.
Jag tillåter mig inte att vara en periodare när det kommer till rörelse och / eller träning.
Detta år har jag lovat mig själv är mitt ”Maintainance-år”. I år, ska jag inte ”pers’a”, inte onödigt utmana och framförallt inte riskera. I år ska jag bara se till att göra det. Oavsett vad. Non stop.
