Varför och hoppet

Ibland får jag frågan; ”Varför?”. Då blir svaret; ”För att jag vill”. Ibland får jag uppfodringen; ”Du borde!.” och då svarar jag bara; ”Det gör jag redan”. Och ibland undrar jag faktiskt själv – varför i hela friden har jag en blogg. Svaret…?

Det är typ två år sen jag valde att starta den är bloggen. Jag kände en sån innerlig längtan efter att dela med mig. Om min resa. Om varför. Och om hoppet. Ja, om allt det där som liksom aldrig överger mig.

Jag har ju en speciell relation till min tro. Och det var på något sätt som att min tro fick en ny innebörd när jag hittade löpningen. Inte specifikt löpningen kanske, men känslan av att man mår så enormt bra av att ”vara ett med sin kropp”. Istället för att ”vara ett emot sin kropp”.

Imorse var det dags igen. 24 minuter stod på agendan och jag kan inte förmedla känslan, hur mycket jag än skulle vilja. Det var 24 underbara minuter. Och under de minutrarna så hann jag fundera mycket på hur underbart det känns och inte minst varför jag verkligen vill dela med mig till dig här på bloggen. Jag varför väljer jag, lilla jag, som varken är särskilt ung, eller har någonsomhelst utbildning inom hälsa och träning att dela med mig. Vad vet jag, liksom?

Jag är inte PT, jag kan inte skryta med att vara framgångsrik inom det som troligen lockat dig till ”SportHälsa”. Jag är bara en helt vanlig, jävla, main stream morsa till ETT barn (vaddå – bara ETT varför skaffar jag inte fler!?), med tre bonusbarn och ett vanligt hederligt heltidsarbete. Jag kommer inte överskölja dig med schyssta träningsvideos à la ”Såhär enkelt kommer du i toppform med ett bomullssnöre och en tandpetare”.

Nej, Jag skiter i det! För det jag kan, det jag är – det är att dela med mig av precis hur det är att vara en ”vanlig mamma” i sina bästa år med ett helt vanligt arbete och ett hyffsat vanligt liv som råkat (jag verkligen med betoning på  RÅKAT) komma på hur underbart mycket bättre livet blir med träning som ett inslag i det.

Idag, sprang jag igen. 24 minuter. Jag längtar så innerligt, så hysteriskt mycket efter att kunna börja med att fortsätta där jag var. Där antalet kilometer inte var begränsningen. Där benen bar hur långt somhelst.

Men mitt hopp lever! Och jag önskar inget annat än att kunna fortsätta förmedla till dig att hoppet alltid lever! Vad du än vill – vad du än önskar så kan du alltid fortsätta hoppas!

Dagens låt; ”This old heart of mine”  – The Isley Brothers

Hoppas du njuter av en fin söndagskväll. Var betyder något för dig? Vad vill du dela med dig av?