Fy tusan. Tröskelintervaller alltså. I motvind och med en halv öken i munnen och ögonen av allt ouppsopat gatdamm så frågar jag mig vad tusan jag håller på med. Runkeeper-häxan säger åt mig att jag ska springa snabbare. Men hur jag än försöker så kommer jag liksom inte fram i den takt jag vill.
Halvvägs in på den första av de sju enkilometersintervallerna funderar jag redan på vilka ursäkter jag ska summera detta pass med. Blåsigt, sandigt, för kallt, för varmt, för kuperat – ja, det gamla vanliga liksom. Men när allt kommer till kritan så vet jag ju att det inte finns några ursäkter. Det kommer alltid vara såhär.
Jag vill ju så innerligt gärna att 5-minuters tempot ska kännas som 6 minuters-tempot igen. Men lika väl som att jag vill att 100 kg stången ska kännas som 50 så vet jag att enda sättet att åstadkomma det är att 1) bli snabbare och 2) bli starkare. Det händer liksom inte av sig själv! Och det är väl som Calle säger, det är inte på träningen det ska kännas lätt – utan ”när det gäller”. Ja, träningen SKA vara tuff! Det SKA kännas. Det är så man utvecklas.
Och om jag skulle vänta på de ”perfekta omständigheterna”; när jupiter står i konjunktion med mars, när karman infinner sig, när solen går upp i väster och ner i öster – ja, då skulle det ju aldrig bli något gjort. Det är lite som att skaffa barn. Det är liksom aldrig ”rätt” tillfälle. Det bara blir. Man är aldrig riktigt redo.
Och en sak är säker. Vädret har man alltid med sig. Precis som Crowded House sjöng. Det är som det är. Och man kan inte träna för att de perfekta omständigheterna ska infinna sig. Världen funkar liksom inte så. Och 100 kg väger alltid 100 kg, men i takt med att jag blir starkare så känns det lättare.
Idag fick Bonnie hjälpa mig. I motvinden. ”Holding out for a hero”. (för övrigt en väldigt bra låt att köra intervaller till). Och, ja, det gjorde jag verkligen.
Men precis som citatet jag älskar; ”Always be yourself unless you can be Batman – then always be Batman”. Jag kan inte vänta på att den där hjälten ska komma och rädda mig – jag måste bli min egen hjälte. Och enda sättet att bli hjälten är att kämpa vidare. Ibland i vinande motvind, med en plågad blick och ett spretande hår. Och det gäller ALLT. Inte bara träning. ”The only way is up”. Men, plötsligt vänder man sig om – och då har man medvind! Som jag längtar…
