Hoppa eller inte hoppa – det är frågan. Men så länge det finns liv finns det hopp!
God lördag! Alltså, jag blev besatt av det där med hoppandet. Jag VÄGRAR acceptera att jag bara vågar hoppa upp på den lägsta pallen! Vägrar.
Så på en underbar vintermorgonspromenad konstaterade jag hur min blick likt en målsökande robot sökte sig till alla möjliga potentiella ”upphoppningsbara” objekt. Här ska tusan hoppas! Vid passagen av en öde skolgård såg jag min chans. Den perfekta bänken! Ett, två, tre… BONK! Upp kom jag minsann. Men. Det som sa ”BONK” var inte ljudet av mina fötter på toppen av bänken utan mitt huvud som slog i trädgrenen som gick ut ovanför. Hur i heeela friden kunde jag vara så ofokuserad att jag av alla ställen att hoppa på valde just den plats där det fanns en trädgren ovanför!? Jag skrattade högt! Detta var dagens lärdom. Man ska inte vara så fokuserad på EN sak att man helt tappar fokus på helheten.
Lunkade därifrån med ett leende på läpparna och gjorde givetvis ett par nya försök – men då på ställen med ”fri takhöjd”. Ja…det man inte har i benen får man ha i huvudet. Eller kanske tvärtom!
