Imorse utmanade jag mig själv. Jag tog en helt oplanerad omväg när jag cyklade till jobbet. Wohooo! Inga applåder? Nej, kanske inte. Men jag tänker ofta på det som sägs och som i vissa sammanhang är väldigt bra att tänka på – att kroppen ääälskar vanor och rutiner! Kroppen mår bra när den vet vad som komma skall. Oavsett om det handlar om matordning, sovrutiner (dvs lägga sig samma tid och stiga upp samma tid) eller om händelser i livet runt omkring oss. Vi blir stressade när vi inte vet vad som ska hända.
Imorse utmanade jag mig själv. Jag tog en helt oplanerad omväg när jag cyklade till jobbet. Wohooo! Inga applåder? Nej, kanske inte. Men jag tänker ofta på det som sägs och som i vissa sammanhang är väldigt bra att tänka på – att kroppen ääälskar vanor och rutiner! Kroppen mår bra när den vet vad som komma skall. Oavsett om det handlar om matordning, sovrutiner (dvs lägga sig samma tid och stiga upp samma tid) eller om händelser i livet runt omkring oss. Vi blir stressade när vi inte vet vad som ska hända. Rutiner och förutsägbarhet ger lugn, stabilitet och trygghet. På gott och ont. (skrev ett inlägg om det tidigare som du kan läsa här
För de allra flesta av oss har vi idag som oftast redan tillräckligt många stressmoment i vårt liv att det verkar dumt att lägga in fler. MEN, det man då glömmer är att vår hjärna faktiskt växer av utmaningar. Självklart i lagom doser. Och det behöver inte vara stora saker. Det kan räcka med så lite som att ta en annan väg till jobbet. Möblera om. Sätta sig på en annan plats än den man brukar i soffan. De små ”rubbningarna av våra cirklar” räcker för att ge vår hjärna lite ny stimulans.
Detsamma gäller ju även det vi gör med vår kropp!
Jag har hela mitt liv varit rädd för ”jämfotahopp” upp på bänkar, lådor och annat. Fråga mig inte varför – för jag vet inte. Men, jag har försökt ta mod till mig och börja öva mig på det. Låga höjder till lite, lite högre med tiden. När jag har skor på. Barfota vågar jag fortfarande inte. En annan rädsla är att stå på händer. Jag kan göra det i vatten, men ”uppe på torra land” tycker jag det är extremt obehagligt. Och det blev ju inte direkt mindre obehagligt efter en incident där jag lyckades tappa en tjej rakt i golvet som jag skulle ”passa” (du hittar inlägget här:
Ha en underbar vecka – och glöm inte att skaka om lite i tillvaron – förslagsvis genom att vända den upp och ner! Som Van Morrisson uttrycker det i en för övrigt mycket härlig låt; ”From the dark end of the street – to the bright side of the road”!