Jisses vilken vecka. Lite berg- och dalbana skulle man kunna säga! I onsdags var jag på en riktigt häftig grej som jag kommer berätta mer om inom kort.
Jisses vilken vecka. Lite berg- och dalbana skulle man kunna säga! I onsdags var jag på en riktigt häftig grej som jag kommer berätta mer om inom kort.
Hursomhelst, många bitar föll på plats i veckan och det blev dessutom ett par riktigt härliga pass med Calle innan han nu ”lämnar mig åt mitt öde” (dvs. jag kommer få sköta träningen själv med stöd av hans program under hans semester). Fasiken. Insåg just att det här kommer bli den längsta period jag är ”utan Calle” sedan jag började träna med honom för drygt 1,5 år sen. Känns lite läskigt, ovant och underligt faktiskt. Lite ”upp till bevis”. Nåväl. Med en begynnande träningsvärk från helvetet efter knäböjar, benpress, marklyft mm. så såg jag verkligen fram emot en härlig lugn löprunda nu på lördagsmorgonen. I solen. Över Västerbron.
Ska precis ge mig ut då sonen kommer springande mot mig; ”Mamma, mamma…kan inte jag få springa med dig idag..?”. Jag hör mig själv svara; ”Men det är för långt, dina små ben kommer inte orka springa så långt och länge”. Jag hinner inte mer än avsluta meningen innan jag hör hur extremt FEL det jag just sa är. Hur fel somhelst! Gör om och gör rätt! Jag ångrar mig snabbt;
”SJÄLVKLART ska vi springa ihop idag!”. Han drar av sig tröjan han har på sig och ber mig följa med och välja en ”riktig” springtröja. ”Springstrumpor”. Och så sticker vi ut. Vi börjar jogga på trottoaren. Men han säger snabbt; ”Mamma, du brukar ju springa på cykelbanan – det vill jag också göra”. Jag försöker springa (även om hastigheten mer är lämpad för gång för mig). Jag ser hur han kämpar. Vill ge allt han har! Han är så lycklig och stolt! Så innerligt och genuint glad! Jag försöker peppa och coacha så gott jag kan utan att ”förstöra”.
Vi springer ihop, möter ett par män som verkar förstå precis vad vi gör. De hejjar och klappar händerna. Vi fortsätter springa, skulle gissa på ungefär 600 meter. Sen vänder vi tillbaka. Nu vill han gå. Han har lite ”ont i knäna”, ”svettas”. Men han klagar inte. Han vill bara ta en liten ”gå-paus”. När det är 100 m kvar vill han spurta. ”Kom igen nu, mamma – nu tävlar vi sista biten”.
Jag lämnar av honom och sticker sen ut på min ”egen” runda. Och jag tänker verkligen på hur lätt det är att göra fel. Som förälder, som förebild, som vuxen. Jag tänker på att en av de finaste gåvor jag kan ge är just den att få uppleva glädjen och lusten av rörelse. Jag ska alltid säga ”JA”!. När jag kommer hem säger jag; ”Nästa gång, så springer vi lite, lite längre – och tänk sen när du och jag kan springa tillsammans”. Han ler. ”Ja, mamma – det vill jag verkligen! ”.
Ha en underbar lördag – och snälla ni, säg ”JA”!