Det finns många anledningar till att jag valde att faktiskt börja blogga. Den allra främsta är för att jag verkligen gjort (och fortfarande genomgår) en resa. Som jag verkligen vill dela med mig av. Inte bara en viktresa (jag har gjort allt för många tur-och-retur-vikt-resor genom mitt 35-åriga liv). Jag har gjort resan från att ha haft en totalt störd relation till ätande, rörelse men framförallt till min kropp. Fram till ja…jag var 25. Eller kanske till och med 30..?
Det finns många anledningar till att jag valde att faktiskt börja blogga. Den allra främsta är för att jag verkligen gjort (och fortfarande genomgår) en resa. Som jag verkligen vill dela med mig av. Inte bara en viktresa (jag har gjort allt för många tur-och-retur-vikt-resor genom mitt 35-åriga liv). Jag har gjort resan från att ha haft en totalt störd relation till ätande, rörelse men framförallt till min kropp. Fram till ja…jag var 25. Eller kanske till och med 30..? Till att därefter faktiskt förstå vad jag gått miste om. Jag har varit tjock. Ja, till och med fet (ja, på riktigt alltså). Och jag har varit så smal och undernärd att jag varit på gränsen till att dö, inlagd på sjukhus. Till att nu, ha, vad jag faktiskt bedömer som en normalt fungerande, stark och välmående kropp. Visst, fortfarande med gropar och daller lite här och var. Som bevis på vad denna fantastiska kropp fått stå ut med. Vad jag utsatt den för. Men det är ju faktiskt inte ”gäddhäng”, celluliter och bristningar livet egentligen handlar om. Eller hur?
Jag bloggar inte här för att lära er hur ni ska göra ”coola” och korrekt utförda övningar (för det kan jag faktiskt inte – hur gärna jag än skulle vilja). Inte heller för att försöka ”lära er hur man äter rätt”. För vet ni – det vet jag att ni, precis som jag alltid vetat – redan vet. Egentligen, innerst inne. Eller hur?
Det jag däremot vill ge er, är hoppet av och stödet i att det faktiskt går! Allt går! För alla! Alla har förmågan! Och hur kan jag vara så säker på det? Jo – för att jag själv gjort det. Synd bara för mig att det skulle ta mig 30 år att inse det! Och alltför många lyckade och sedan misslyckade försök att komma dit. Jag har ”lyckats” gå upp (hysteriskt mycket i vikt), gå ner (fruktansvärt och skadligt mycket mer i vikt), gå upp lite igen, gå ner lite mer osv. osv. Pendlat mellan hopp och förtvivlan. Det har varit en riktig jävla kamp! Men den största kampen har inte varit vikten – för alla vet vi ju hur det fungerar. Receptet är enkelt. Röra på sig mer och äta därefter.
Det är lätt att gå ner i vikt och också väldigt lätt (för de flesta av oss) att gå upp i vikt. Det svåraste har, för mig, varit att hitta den där ”basen” att utgå ifrån. En stabil bas där rörelse (oavsett vilken form av rörelse det handlar om) är en naturlig del av mitt liv, min vardag. Och där maten och utseendet och vikten på min kropp inte är det som styr (vare sig om det gäller i form av att maten som att ”vara förbjuden att äta” eller ”tillåten att äta hur mycket somhelst av”)! En bas där livet faktiskt är underbart och roligt att leva – där själva livet är det som fyller dagarna! Där jag kan unna mig att NJUTA av och uppleva nuet! Att vara en del av mitt liv! Och vara en del av livet tillsammans med andra!
Idag struntar jag faktiskt i vad jag väger, mer eller mindre. Det jag däremot inte struntar i är hur min kropp känns. Och hur jag känner mig i min kropp. Idag känner jag mig stark. Jag kan springa! Det som jag inte kunnat förut antingen för att jag varit för tung och i dålig form eller för att jag varit så utmärglad att kroppen inte orkat. Till och med ett marathon kan jag springa! Jag kan lyfta hyfsat tungt. Och jag kan göra burpees (även om det är trist och fortfarande rätt jobbigt) och till och med ett par armhävningar.
Jag känner mig i grunden idag, till skillnad mot förr, istället full av energi, glädje och framförallt tacksamhet! Tack till mig själv, för att jag hittade mig själv till slut. Tack för att jag lyckats börja älska mig själv precis så som jag är. Just här och just nu. Och det är DET som, enligt mig, är det riktigt svåra att göra. Det var det som var den svåraste och viktigaste resan och nyckeln till ”framgång”. Och det kan jag bidra med att dela med mig av till er, mina bästa tips på hur jag gjorde och hur fantastiskt livet kan bli när man väl gjort det! För relationen till dig själv kan ingen någonsin ta ifrån dig! Och det är aldrig försent! Och hur din relation till dig själv betyder så mycket för dig i relation till andra! Tillsammans kan vi allt! Du kan allt!