Trots att jag tillhör de som blivit ”frälst” av mindfullness så har jag inte riktigt fastnat för yoga som ”träningsform”. Än. Fram tills idag så har jag provat yoga EN gång. För två år sedan. Det var en hemsk upplevelse! Alltså, verkligen. Bara känslan av att byta om till ”träningskläder” för att genomföra aktiviteter som inte skulle resultera i att jag skulle bli genomblöt av svett eller få upp pulsen var det första motståndet.
Trots att jag tillhör de som blivit ”frälst” av mindfullness så har jag inte riktigt fastnat för yoga som ”träningsform”. Än. Fram tills idag så har jag provat yoga EN gång. För två år sedan. Det var en hemsk upplevelse! Alltså, verkligen. Bara känslan av att byta om till ”träningskläder” för att genomföra aktiviteter som inte skulle resultera i att jag skulle bli genomblöt av svett eller få upp pulsen var det första motståndet. Kanske inte ens behöva duscha efteråt!? Att sedan sitta i ”skräddarställning” och himla med ögonen och säga ”Aaaauuuuummmmm” tillsammans med andra vuxna människor,barfota, var det andra. Ok, väl där så insåg jag ju att det inte var riktigt så men jag minns att jag mådde fysiskt illa såväl under som en god stund efter passet. Och jag har sedan dess känt mig ytterst tveksam till att prova igen. För jag förstod ju redan då vad det var som skrämde mig mest – insikten om hur extremt spänd jag är!
Idag var dagen D. Dagen då min viljestyrka skulle få sig en rejäl omgång. Igen. Dagens lunchpass på jobbet bestod av just yoga och eftersom jag ju är en av initiativtagarna inom vår friskvårdssatsning så var jag ”tvungen” att vara med.
Ok, på med ”myskläder” (förvisso rätt bekvämt och skönt) och ut på mattan. Och efter att ha kravlat upp och ner och fram och tillbaka i ”hunden”, ”lilla kobran”, ”berget” och hälsat; ”Namaste”, så är jag nu heeeeelt övertygad. Jag måste fortsätta med yoga. Inte för att det var roligt eller gav en härlig ”endorfinkick” som eftersmak utan för att jag helt enkelt inser att jag behöver det! Min kropp behöver det. Jag blev lika illamående som jag vill minnas att jag blev på förra passet. Och jag inser också att min smidighet är långt ifrån vad den skulle kunna vara. Jag är spänd. Och stel. Överallt. Och jag förstår att anledningen till att jag mår illa är att när jag rör mig så sätts ett ”flow” (flöde) igång i min kropp som jag inte är van vid. Det frigörs så mycket spänningar att det är läskigt. Och det låter flummigt (herregud – varför tror ni att jag dragit mig för att yoga!?), men jag har nu verkligen förstått och känt på att det är så det är. Jag blev inte svettig, men jäklar vad det kräver kroppskontroll och rörlighet och inte minst styrka – och inte minst viljestyrka – att ta sig igenom ett pass. Och viljestyrka, det behöver man ju i de flesta sammanhang. Så, från och med nu så ska jag försöka få in ett yogapass i veckan. Ett första delmål blir att ta mig igenom ett helt pass utan att bli illamående. Bara att sätta igång! Namaste!