Två veckors förkylning från helvetet. Men idag var det dags! -2 grader och en sol som kämpade sig upp över horisonten. ÄNTLIGEN blev det ett ”träningspass”. Och ÄNTLIGEN kan jag verkligen känna genuint att jag verkligen SKITER i hur fort jag springer. För jag ÄLSKAR att jag kan det!
”Sent ska syndaren vakna…”. Och så är det verkligen. Ibland tar det sån evinnerlig tid innan man liksom FATTAR. Innan JAG fattar. På schemat idag stod – efter två veckors påtvingat löpuppehåll – måltempo-intervaller. Och vad är nu det undrar du? Ja, det är kortfattat ett par intervaller i det tempo som jag har som målsättning att VÅGA springa Premiärmilen i. Inga PB’n. INGA rekord. Inga risker. I år är ribban lågt satt. För jag vill inte bli skadad igen.
Och det är ju en ljuvlig känsla. Att sätta ett tempo som mål, som jag vet att jag rent ”mentalt och fysiskt” klarar med råge, men som min rädsla för att skada mig igen sätter stopp för. Det är en balansgång.
15 minuter lugn uppvärmning med succesivt ökat tempo. Sen 2 minuter stretch (primärt av vader och baksida). Sen 4×5 minutersintervaller i ”måltempo” med 2 minuters aktiv vila emellan (jogg/lugn löpning). Och det kändes ljuuuuuuvligt! Och på sista ”snabba” intervallen tryckte jag försiktigt på lite extra. Men utan att utmana ödet. Jag visste att jag vid det laget var rejält varm. OJ vad jag saknat de lite mer utmanande passen. Men OJ vad jag fortfarande vet hur lätt det är att;
längta efter det man inte har istället för att uppskatta det man faktiskt har just nu
Det är lite som det här med håret faktiskt. För ett år sedan vid den här tiden var mitt hår helt bekymmersfritt! Jag var glad, där och då över att ha ett otroligt urtunnat och lättskött hår. Inga tofsar, inga hårband, inga hårspännen – kort sagt ett hår som liksom bara var schysst som det var.
Det är långt ifrån vad det är idag. Men jag minns också hur mycket jag kunde sakna att ha mitt långa, tjocka och fina hår som kunde sättas upp i diverse frisyrer vid de få tillfällen som bjöds. Som kunde flätas, viras, snurras, knytas, plattas och lockas till förbannelse.
Nu är jag ”i skiten” mitt emellan. Det är ”bad hair day” varje dag. Precis som med löpningen. Jag är inte där jag var förut, och jag är långt ifrån min ”målbild”. Men vet du, jag är lugn. För just nu finns det få saker jag skiter mer i än hur mitt hår ser ut och faktiskt också hur min löpning går – så länge jag får springa. Oavsett om det handlar om att kunna springa obekymrat precis hur snabbt eller långsamt jag vill – eller om att få tillbaka det där långa håret; så länge det finns liv finns det hopp!
Passade också på att anmäla mig till provlöpningen av Stockholm Maraton-banan i år igen. Men i år, så satte jag ribban betydligt lägre. För i år, så kommer jag springa med gruppen som håller 4 timmars tempo.
Varför? Jo, för att jag kan – och för att jag vet att allt underbart är precis som i den klassiska Carlsberg – ölreklamen, som citatet från ”En iskall i Alexandria”, (Orginaltitel: ”Ice cold in Alex”); ”worth waiting for”. Min tid kommer. Snart. Jag bara vet det.
”Worth waiting for…” (klicka för att komma direkt till klippet)
Och för att pusha mig själv i rätt riktning på dagens pass så körde jag som inledning Michael Jacksons – ”Will you be there” (från ”Dangerous” som enligt mig för övrigt är ett av hans absolut bästa album, kanske för att han höll på att totalt ”spåra” just under den perioden”) Ja, man blir ju religiös för mindre, men sjutton vilket tryck det är i den!
Klicka på bilden för att komma till låten på Spotify