Vilken jäkla vecka! SNACKA om att den avslutades i pendling mellan hopp och förtvivlan. I onsdags natt blev sonen magsjuk, jag trodde jag skulle klara mig. Men jag hann precis avsluta möte med delar av ledningsgruppen i fredags innan jag fick springa på ett annat möte. ”Möte med Ulrik”.
Jo, men jag tycker ändå att det gick relativt smärtfritt denna gång. Efter att ha lyckats ta mig hem på cykeln efter ”mötet med Ulrik” så dog jag bokstavligen i sängen. Jag vaknade vid 18.30 och fick i mig några munnar ”fredagsmys” i form av fruktdryck.
Sen slocknade jag igen. Efter en stökig natt så kunde jag iallafall stå på benen igen i går eftermiddag och kunde ta en liten promenad i Britt-sommarvärmen.
Och idag blir det inte Hässelbyloppet. Det som skulle bli mitt ”nya pers’ på milen”-lopp. Det sista ”riktiga” loppet för säsongen dessutom. Men, det blev det inget av med! Däremot! Så blev det en morgon med ett förhoppningsvist slut på början och en början på fortsättningen!
För senaste mötet med Pär gick väldigt bra, och hans rekommendation var i fredags att när jag kan ”gå-springa” 30 minuter obehindrat enligt ”Fotbollsplansmetoden”, ja, då är det dags att växla om till sammanhållen löpning i 20 minuter. Därifrån kan jag seda öka med 1 km åt gången upp till milen. Klarar jag det – ja, då är jag ”tillbaka”.
Och trots en ofrivillig ”deload” sedan i fredags så gick det riktigt, riktigt bra om jag får säga det själv!
Veckoslutet behöver därmed inte innebära slutet – det är början på fortsättningen – åtminstone för mig!
Nästa löppass som blir nångång under denna vecka blir alltså det första sammanhängande löppasset på drygt 1,5 månad. Då ska jag kunna springa lite drygt 4 km, vilket är ungefär 1,5 km längre än jag hann komma på Stafesten den 23 augusti när min vad brast.
