Min relation till fotboll är tveäggad kan jag säga. Å ena sidan vet jag inget om det och å andra sidan känns det som att jag just nu inte gör annat än tänker på det. Mitt liv är på något sätt fullt av det.
Mina första fotbollsminnen har jag med mina två yngre bröder. Jäklar vad vi sparkade boll! Långt in på hösten. Vi tvingade yngste brorsan att stå i mål. Jag var ”skotträdd” och rädd för att slänga mig. Och mellanbrorsan var för kaxig för att inte ”vara med på plan”. Eftersom jag, på den tiden, hatade att röra på mig i allmänhet och att springa i onödan i synnerhet så la jag snart ”skottskräcken” på hyllan och erbjöd mig istället att bli en tacksam ”målis” att skjuta mål på. Jag släppte in allt. Alla glada och nöjda!
Mitt andra starka minne av fotboll var när jag satt i bussen på väg på språkresan till England när jag var 13. En av ledarna kom bak i i bussen och gick igenom de ”material/brev/formulär” som våra föräldrar fyllt i inför resan som skulle lämnas till värdfamiljen. Ålder, familj, vad vi gillade för ämnen i skolan, vad vi gjorde på fritiden och vad vi gillade för idrott (ja, för det förutsattes liksom att alla ju gillade idrott), och sa; ”Ja, men kul – du gillar ju att spela fotboll! Vilket lag spelar du i?”. Jag hade aldrig ens sett den där lappen – och jag fick direkt den där klumpen i magen av att det där var något min mamma skrivit ”på fyllan och villan” för att på något märkligt sätt få det att ge sken av att jag var en högst ”normal tjej” med ”normala intressen”; ”Maria tycker om att spela fotboll”. Joråsatte… Jag minns knappt hur jag lyckades trassla mig ur den situationen…
Mitt tredje minne och även fjärde är när jag ”två pojkvänner i rad” lyckades med att fastna för fanatiska ”gnagare” (dvs. en sådan som håller på AIK). Så som jag är, så valde jag redan vid ”pojkvän nummer ett” att själv bli Djurgårdare. För att det var mest provokativt och för att det retade gallfeber på honom. Och – för att jag tyckte att gårdarnas färger var snyggare. Svart och gult = FULT. Blått (och blått) = FLOTT. Make sense!
Bägge de två relationerna kraschade efter ett par år, ett antal matcher och spenderade timmar på Råsunda och ”Norra stå”. Kanske inte bara var fotbollens fel, men ändå.
Mina femte och sjätte relationer med fotboll har varit yrkesrelaterade. På såväl min förrförra såväl som på min nuvarande arbetsplats så används flitigt liknelser med just fotboll. Ett evigt prat om, ”Lagspelet”, att uppmuntra till att; ”komma ner från läktaren” , ”att vi måste vara beredda att släppa den bästa spelaren om det inte gynnar laget att han stannar” osv. Jag gillar det. Vi ska spela tillsammans som ett lag! Vi är ett lag (oavsett vilket).
Nu på senaste året så inser jag att en ny relation till just fobollen börjat ta form. Den sjunde. För man behöver någon form av plan för att göra mål. Och man behöver vara med på planen, ständigt redo för passningar för att vara med och spela och göra mål – särskilt i ”det vinnande laget”, för att det ”vinnande laget” ska ha en chans att avancera i tabellen eller för att man själv som ”toppspelare” ska bli attraktiv för ett nytt, bättre lag.
Det är lite knappt tre månader kvar av det här året – men jag har en plan som jag hållit mig till och som ska ta mig i mål. Framgångar – motgångar. Medgångar. Jag blev skadad, jag är på väg tillbaka – men planen håller fortfarande! Jag är fortfarande med och spelar!
Igår körde Calle skiten ur mig! Jag kan inte minnas när jag sist tog i så hårt på ett styrkepass! Kunde knappt ta mig därifrån, benen bar inte! Och väl inne på kontoret så undrade kollegor om mina ”blodsprängda ögon”. Det, är tecken på ett pass där man tagit i för kung och fosterland.
Frågan är nu, av detta kanske märkliga och långa inlägg, är ju; ”Vad tusan har det här med fotboll att göra!?”.
Jo – såhär. När jag ser tillbaka på mina senaste år, sen träningen kom in och fick en plats (väldigt central sådan) i mitt liv – så har jag blivit bra mycket bättre på att hålla mig på (och framförallt TILL) planen! Jag känner att jag är med i matchen på ett helt annat sätt i mitt liv än jag varit tidigare. De mål jag satt upp för migsjälv karriär- och yrkesmässigt har, hittills, uppnåtts och jag ser tydliga tendenser på att det kommer fortsätta så. Mina träningsmål (om man bortser från det lilla nederlag jag drabbats av nu) har också förlöpt väl och jag både känner och ser tydliga framsteg.
Och ja, det tog ett jäkla bra tag att förstå och inse, men NU ÄNTLIGEN så förstår jag och märker även skillnaden i KRAFT och FOKUS när man fokuserar på en sak i taget!
Att ha ett mål att sikta på hjälper så enormt mycket, och kan man också försöka sig på att inta en tydlig position på spelplanen så underlättar det inte bara för en själv utan för hela laget! Att vara ”spelbar”. Att vara redo att ta en passning – istället för att bara stå i målet och låta sig (hjälplöst) skjutas på.
Så, sakta men säkert – så börjar det kanske krypa fram en liten fotbollsspelare i mig. Snart så! Passa mig! Jag är redo!
(Bild från 1,5 år sen när jag ”lekte” fotbollsspelare i en reklamfilm/trailer på jobbet. P.S. Jag vet inte varför – men jag tycker att det är rätt snyggt med knästrumpor)
