Fredag. 15 dagar sen ”smällen”. 6 dagar sen Tjejmilen. ”En evighet” av och med Carola susar i mina öron. Saknaden är enorm. Den är verkligen ”En evighet”. Och för varje glad och (till synes) bekymmers- och skadefri löpare jag möter så klingar även Aretha Franklin’s ”I Say a Little Prayer” högre i mina öron. Som sagt, saknaden är stor. Större än jag trodde att den skulle vara.
Jag tittar ner på mina fötter som ”trampar på” mot den tidiga morgonens styrkepass. Och frågan kommer av Calle mellan ett av set’en; ”Hur känns det att inte springa?”. Jag hör mig själv svara, ärligt och direkt från hjärtat; ”Jobbigt”. Ja, för jag saknar verkligen löpningen. Det jag inte säger är att tårarna rann på cykeln på väg till träningen. Jag MÅSTE rehabilitera mig nu. Ge det den tid det tar. För jag kan och jag VILL INTE leva utan löpningen. Känslan, friheten, styrkan, andetagen, stegen, omgivningen, fokuset, tiden… ALLT! Precis allt saknar jag!
I tisdags träffade jag fantastiske Per Nordström på Teamfysiq för min ”diagnos” och övningar för att rehabilitera. Det kändes absolut hoppfullt, och Per är extremt proffsig (Herregud – han har ju hjälpt minst halva alpina landslaget att komma på benen igen!), men det gav mig absolut också en rejäl tankeställare. Jag är INTE beredd att offra resten av mitt ”löparliv” för en eller ett par lopp i höst. Jag vill bli stark och hel! Jag vill kunna fortsätta springa – för det är det ljuvligaste jag vet.
Och det är väl som med det mesta i livet; ”Man vet inte vad man har förrän man mister det…”
Jag vet iallafall var mitt fokus nu är. Och vad jag behöver göra för att fortsätta hålla hoppet och motivationen uppe:
1) Jag ska verkligen sköta min rehabilitering
(Övningen kallas ”Solfjädern” – den ska öka rörligheten i fotleden. Målet är att kunna flytta foten så långt bakåt från ”tejpen” som möjligt)
2) Jag ska INTE sikta på att kunna springa något lopp alls förrän tidigast Premiärmilen i vår. Allt annat blir en ”bonus”.
3) Jag ska ägna tiden jag rehabiliterar min vad med att bygga en stark och SNYGG kropp – ett kul och spännande mål som kommer ta upp mycket av min fokus och som också kommer hålla min träningsmotivation på topp!
Men tufft blir det. Tufft är det. Att titta ner på sina fötter, hålen i skon som minner om alla ljuvliga lopp och löprundor som avverkats och frambringat dem. Hålen motiverar mig än mer – det här är tusan inte det sista paret skor som kommer se ut såhär. Jag har ett trettiotal – MINST – kvar att slita. Det kommer bara ta ett litet tag…
