Förlåt, Fredrik! Förlåt! Jag tar tillbaka allt jag sa (nästan)!
Förlåt, Fredrik! Förlåt! Jag tar tillbaka allt jag sa (nästan)!
I september fick jag och en kollega möjligheten att gå och se Fredrik Eklund på Stockholm Waterfront. Vi hade båda sett fram mycket emot föreläsningen och blev så glada när chefen frågade om vi ville gå. Det var rätt dyrt, 1000 kr för de billigaste biljetterna. Min bild av Fredrik Eklund var då, utifrån ”Million Dollar Listing New York”, att han ju verkligen var en sjukt rolig, driftig och framgångsrik person. Tänk att få höra denna person, hur han lyckats och vad som gjort honom till det och den han är idag.
Så var dagen kommen. Den 19 september 2016. Vi drog från jobbet och bänkade oss i den stora salongen. Till musiken av ”Eye of the tiger” studsar sen Fredrik Eklund in. Han vandrar upp och ner i trapporna bland publiken och ”high five’ar” lite här och var. Sen började eländet. Det som jag då upplevde som en lång utdragen och pinsam plåga. Fredrik satt själv på scenen (uppbyggd som en ”talkshow-studio”), klickade sig fram genom en powerpoint-presentation med bilder ur hans liv. Från en tjock liten ”bebis-Fredrik” med mat i mungiporna, till ”tonårsfredrik” i en stickad tröja till ”hunk-Fredrik” i skinnjacka och slitna jeans. Han pratade om, med sin ”under lugg” blick” om att han som barn bara ville äta plättar. Att han satt i vagnen och pekade åt vilket håll föräldrarna skulle köra. Att han älskar din man, Derek. Att han älskar New York och visste från första stund att han skulle vilja leva sitt liv med utgångspunkt därifrån. Ibland kom det givetvis små tårar trillandes ner längs hand kinder. Osv. Osv. Osv. Och det som vi då upplevde som mest tragiskt var att han gjorde det helt utan inlevelse. Att det kändes så krystat. Att han för varje mening raserade den där glorifierade image’n av sig själv som han byggt upp under flera år. Under hela sin karriär. Jag och kollegan tittade på varandra flera gånger. ”Är detta ett skämt?”. Jag ville springa fram till Fredrik och slita datorn med bildspelet ur hans hand, hålla för hans mun och säga; ”Snälla Fredrik, säg inget mer nu – du förstör bilden vi alla har av dig”. Kulmen nåddes när han mitt upp i allt ihop reste sig upp och skulle få hela publiken att göra sin berömda ”high-kick”. Då gick vi. Då hade vi suttit där en timme, och vi visste att det kvarstod minst en halvtimmes lidande till.
Det tog flera dagar för oss att komma över denna skräckupplevelse. Det skulle vara en inspirationsföreläsning. Vi var fullständigt O-inspererade! Vi var dessutom så besvikna över att vi slösat bort en dryg timme av våra liv. Som när man sett en sjukt dålig film. Jag skrev om det på min Facebook-sida. Varnade folk i min närhet för detta. Och sin bok som han marknadsförde ”Sälj – Konsten att sälja vadsomhelst till vemsomhelst” , och som jag för övrigt inte läst och fick än mindre lust att läsa efter detta, fick mig att känna mig än mer lurad. Hur kunde han göra så!? Fredrik!? Och jag har nog inte riktigt kunna släppa det riktigt än, för jag följer fortfarande av någon outgrundlig anledning Fredrik på Instagram.
Imorse när jag stod och borstade tänderna så slåg det mig. Som en blixt! Varför blev jag så provocerad!? Och varför har jag inte kunnat släppa det!? Varför var det så hemskt!? Jo – för att Fredrik inte visade sig vara någon ”übermänniska”! Den Fredrik som vi betalade 1000 kr för att se, det var en helt vanlig kille. En dålig talare (inte ens bara medioker – han var dålig och usel på riktigt!), en kille som när han tog av sig sin ”scenkostym” från TV-serien var precis som vem somhelst av oss andra. När han blev ”blottad” var han ”bara Fredrik”. Han hade ingen ”exeptionell” uppväxt, hans liv var i stort sett som vem somhelst annars. Men, sjutton – han lyckades ju sälja ut hela Waterfront! För 1000 kr biljetten (eller hälften av biljetterna kostade 2000 kr, då ingick ett litet ”mingel” innan föreläsningen). Han är ju ett jävla geni! Så förlåt mig Fredrik, och TACK, för att du påminde mig. Att vemsomhelst kan faktiskt lyckas, det handlar bara om lite tur, den där gnistan jag skrev om
