Från folk jag känner sedan gammalt så kommer fortfarande kommentaren; ”Det kunde man verkligen inte tro om dig, att du skulle bli en sån hurtbulle!”. Och från de nya bekantskaperna istället; ”Vaddå? Menar du att du inte alltid varit en hurtbulle!?”.
Jag funderar ofta över när exakt ”mitt jag” förvandlades till ”en hurtbulle”? När blir man egentligen en ”hurtbulle”. Vi kan ju börja med att reda ut vad definitionen av en ”hurtbulle” är. Märkligt ord egentligen. För mig så har ju liksom ”bulle” inte något alls att göra med ”träning”.
Tydligen så är det slang för ”hurtig” och/eller ”sportig”. Man blir ju förvisso väldigt törstig av både bullar och träning. Har det kanske med det att göra?
Jag fick för övrigt, sedvanligt numer, rusa in på Villa Godthems uteservering och fylla på min vattenflaska på dagens pass. Löpning. Inte bullar. Hurtigt? Ja, kanske.
Hittade en rätt kul lista där man kan ta reda på om man är en hurtbulle eller inte. ”15 tecken på att du är en riktig hurtbulle”. Jag ÄLSKAR sådana här listor! Enligt denna så behöver bara två (eller fler) stämma in på dig för att du ska vara en ”hurtbulle”.
Jag kan erkänna att de enda som möjligen inte stämmer in på mig av alla dessa påståenden är nummer 3 och nummer 7. Dvs. ”Du har alltid träningskläder på dig”. För nej, det har jag faktiskt inte- tro det eller ej. Jag har ju ett ”vanligt” jobb och ett hyfsat vanligt liv i övrigt. Och ”Du har fula men praktiska skor”. Nej. Man skulle kunna säga att jag oftast har ”för ändamålet anpassade skor”. Och när jag tränar på gymmet har jag ju allt som oftast faktiskt inte skor alls – drömmer ju dock fortfarande om ett par riktiga lyftarskor…
Men, hur och när blir man alltså en hurtbulle? Jag känner mig ju fortfarande inte som en ”sportig typ”. Känner mig fortfarande lite trevande när jag valsar in ensam på gymmet. Som att jag ska bli ”påkommen” av att inte höra hemma där alls. Och när jag springer, ja, då känner jag mig också rätt novis, trots att jag kom på så sent som i förrgår att jag nu snart faktiskt sprungit regelbundet i mer än 5 år.
Det sitter liksom kvar på något vis – det vi var när vi var små, när vi växte upp – den känslan sitter i. Jag kommer fortfarande på mig själv med att se mig som en mullig (överviktig), lat tjej som hatade att röra på mig. Sen får jag liksom, ”skaka om lite” och inse att; ”Nej, men vänta nu – det är jag ju inte alls längre – det är inte jag”.
Jag förstår verkligen de människor som t.ex. genomgått en gastric bypass, tappar massor med vikt. Kroppen hinner liksom inte med knoppen riktigt. Eller kanske tvärtom. Man blir något man liksom aldrig varit. Förut kunde jag ju aldrig drömma om att jag skulle springa. Alls. Sen kunde jag inte tro att jag skulle springa 5 km. Sen milen. Sen ett halvmaraton (hur kunde jag!?). Träna för ett maraton, springa det – och överleva! Och styrketräningen sen! Men, bah, hallå!? Vaddå, lyfta tresiffrikt i marklyft!? Va? JAG!?nGå till gymmet frivilligt? Tävla i (förvisso extrema amatörtävlingar) i StrongWoman.
Så, när, växte den där ”hurtbullen” fram? Hon som sakta men säkert tagit över min identitet. Som är så långt ifrån allt jag var men som nu är allt jag vill vara och allt jag känner mig som.
Det spelar egentligen ingen roll, men det får mig ändå att fundera över när jag faktiskt ska börja se mig själv som det jag är nu. Vad kommer krävas för att jag ska förstå? En IronMan (Woman), bestiga Mount Everest, springa genom Sahara, tävla i bikini fitness? Jag tror att det enkla svaret är att jag nog aldrig kommer ”landa” – och det är det som är så himla fantastiskt! Det är det som gör mig så tacksam och lycklig i att ha funnit denna livsstil! Det tar liksom aldrig slut!
Så länge som jag inte vet när jag blev en ”hurtbulle” – så länge kommer jag alltid att försöka bli och fortsätta att vara en!
Och det är ju så himla bra! För då kan jag fortsätta att känna lyckan i varje löppass jag genomför – ”Jag klarade det! Jag gjorde det! Jag sprang!” och i varje tyngre lyft jag gör.
Jag är lika lycklig nu som när jag började min ”hurtbulleresa”. Det är det som är ”tricket”. Det är ”hemligheten”!
Imorse var jag alltså en ”hurtbulle” enligt punkt nummer 4. Dvs. ”Du kliver upp tidigt för att hinna med ditt gympass innan jobbet”. Jag stack såklart ut och sprang vid 6.30! Helt normalt skulle jag säga…
Är du en ”hurtbulle”? Om inte – testa! Utmana dig själv genom att göra något du aldrig gjort. Börja smått, öka succesivt utmaningen och din resa mot att bli en ”hurtbulle” har börjat!
