Klockan är 6.05 och för att hånle åt mitt eget till synes überhurtiga inlägg från ett par dagar sedan. Tjohooo – OJ vad livet som inkluderar ”träning” är underbart. Alltid. NOOOOT! Vid 6.23 kliver jag in genom dörren. Lapparna med klämkäcka och uppmuntrande ord stirrar ilsket på mig. ”Träning som ger resultat”. Jo, kyss mig där bak – den ger resultat förutsatt att du gör just det. Dvs. tränar.
Jag har ju inte börjat min semester än. Det är ett par veckor kvar. Så fortfarande behöver det logisteras en del för att få ihop det här med träning, arbete och resten av livet. Och jag vet att ska jag få till dagens planerade pass – ja, då får jag se till att få det gjort innan jobbet. ”Men kan hon inte bara sluta klaga – det är ju självvalt” hör jag dig tänka nu. ”Man måste ju faktiskt inte sticka iväg klockan 6 för att träna”. Men det var ju just det här med om man ska se det som en uppoffring eller en prioritering, lite som jag skrev i det mycket omdiskuterade inlägget ”Ska du träna nu igen!?”.
Men, säga vad man vill, det är inte alltid kul. Ibland är man trött. Ibland, som morgnar som denna, så funderar jag på när jag kommer in i den enorma tortyrkammaren – ”Vad FAAAAN gör jag här!?”. Och på riktigt – finns det någon människa som förstår vad alla de här grejerna ska användas till!? Välkommen till monsterparken!
Trots att jag ju numer känner mig rätt ”hemma” i gymmiljön, så känner jag mig fortfarande ibland som en väldigt liten människa bland alla dessa maskiner. Och jag kan komma på mig själv med att tänka ut en massa möjliga alternativa övingar att nyttja maskinerna till – några mer barnförbjudna än andra. Vilsen, trött men målmedveten. Tänk inte – bara gör’t. Ja – det är faktiskt så vissa dagar. Ibland är det med mycket möda och stort besvär som man får stålsätta sig och bara ”göra det man ska”.
På gymmet? Hos gynekologen eller hos tandläkaren? Who knows and who cares? Same same but different”!
Jag är astrött! Fan vad tungt det känns idag. Kanske borde sänka vikten lite till nästa set? Nej, kom igen nu, Maria. Kämpa! Vila. Vila ordentligt mellan.
Inför sista set i ”lårcurl’en” överväger jag starkt att gå och be någon i personalen komma och skrika lite på mig. Men, jag ger ifrån mig några avgrundsvrål och kämpar igenom de sista två repetitionerna. Jag hör Calles röst eka i huvudet. Jag vet liksom exakt vad han skulle ha sagt under de här två urjäkliga repetitionerna. Och när de precis skulle vara avklarade hade han sagt; ”…så kör vi två till”. Men! Nähädu – så himla roligt ska vi inte ha! Nu har du semester – nu är det jag som bestämmer. Och jag kör inte en enda liten repetition till! HA! NU är det SLUT!
Hur konstigt det än är, så en halvtimme senare, lite drygt, lagom till att passet är avklarat så känner jag mig piggare. Och lite starkare. Maskinerna känns inte lika stora och elaka längre. Och jag tänker att lika mycket monster som de såg ut – så kände jag mig ju för en halvtimme sedan när jag klev in. Som en vandrande maskin. Nu, har jag återuppstått – som människa. Ja, just det! Nu minns jag! Det var ju precis därför jag kom hit…
Ibland ska man nog inte fundera så mycket. Man ska bara göra det. Inte för att man måste, utan för att man vet hur himla bra man mår när det är klart! Vad ska du göra i helgen?
P.S. Om du, precis som jag känner dig lite osäker på alla märkliga maskiner – FRÅGA någon som arbetar på anläggningen där du tränar. Jag lovar dig, du är inte den enda som inte vet hur allt fungerar och vad det ska användas till. Och de som arbetar på ett gym har sett och hört det mesta. Fråga, så att du gör rätt och inte skadar dig. D.S.