När jag begav mig ut på min morgonrunda imorse så funderade jag en hel del på det här med ”personlighetsdrag”. Och – JA – i grund och botten är jag ju (precis som majoriteten av mänskligheten) till sin natur LAT. Att ”spara på energi” är (eller åtminstone har varit) avgörande! Att inte röra sig i onödan och ”äta allt som bjuds”. Love IT! Eller..?
Som du vet, så är ju mitt ”träningsintresse” ett relativt nytt påfund. Jag har ju ”levt livets glada dagar” genom att följa den princip människor gjort i tiotusentals år (och som kanske varit det vinnande konceptet för att överleva!?). ”Gör av med så lite som möjligt – och få i dig så mycket som möjligt”. Helt logiskt när man har brist på föda (som förutom att ”keep the fire burning” och ”föra dina gener vidare” är det enda du behöver göra att spara på all energi du har) så är allt till syvende och sidst en kamp om överlevnad.
Jag hatade ju som du vet all form av rörelse. Fast egentligen var jag kanske, ”Mänsklighetens räddning”, kanske man skulle kunna kalla det; ” den sanna Urmodern”. Det enda jag skulle göra var att ”stå vid spisen och föda barn”. Tjohooooo! Till den dag då jag insåg att; ”det där med att ta hand om ett barn inte direkt är någon ”walk in the park” ”. Eller så var det kanske just det det var? Eller kanske snarare blev..? En JÄVLIGT lång promenad…
Hursomhelst. Jag möter ofta såååå många människor idag som beklagar sig; ”Jag borde verkligen komma igång med träningen… eller ”Jag hatar verkligen att springa, annars skulle det vara bra att göra…”. Eller; ”Vad duktig du är…”
Nej – jag är inte det minsta duktig! Jag gör det som min kropp är gjord för att göra – och som jag borde ha gjort för läääääänge, läääänge sen! Röra på mig! För jag lever i överflöd!
Springa långt, springa snabbt, lyfta tungt och ha det allmänt JOBBIGT! JÄVLIGT JOBBIGT till och med! För att det är DET som överlevnad handlar om! ”Survival of the fittest”!
Ju JÄVLIGARE prövningar du tar dig (levande) igenom desto ”bättre rustad och lämpad för att överleva” är – eller blir – du!
Det gäller ALLT! Psyktiskt och fysiskt!
Jag springer runt min ”korta runda” (6 km) och det känns idag, just denna morgon, förvånansvärt lätt. Vissa dagar är 1 km en pina. Andra är ett marathon inga problem. Vissa dagar kan jag känna tårarna bränna när jag pressar mig upp i de där förbannade ”chins’en” (som jag för övrigt snart helt, men inte helt, givit upp hoppet om att klara). Jag visar det inte för Calle (@kallewibom @friskify), men så är det. Det känns som den optimala segern att klara EN. EN endaste.
Lite som att klara milen på sub 45. Och jag kämpar. Jag gör det. Jag tragglar och jag nöter. Och jag gör det för att ”inte vara en liten lort” (som ”Skorpan” i ”Bröderna Lejonhjärta” uttryckte det). Jag gör det för att jag vet att det är det som gör mig starkare. Det är helt emot min natur – som egentligen ursäktar mig tusentals gånger om för att jag hellre ligger på soffan och trycker i mig nygräddade croissanter och cappucino till frukost. För att DET hade varit den naturliga och helt mänskliga ”strategin för överlevnad”. Kortsiktigt.
För att överleva på riktigt. Och bli den ”bästa jag kan bli”, så gör jag det så jävligt som möjligt. För att jag vet att det är det som gör mig starkare. För att ”What doesn’t kill you makes you stronger”. Och nej, jag ser mig fortfarande (kanske konstigt nog för vissa?) inte som ”rörlig”. Men däremot i allra högsta grad MEDGÖR(ÖR)LIG! Att röra på sig är NATURLIGT och snarare något jag försöker eftersträva än att ”motsträva”. För ”tuffare tider kanske väntar” – tider när jag behöver spara på allt krut jag har. Och i ärlighetens namn, så vet jag att det är inte de här dagarna, inte just nu. Inte idag och inte imorgon…
Men framförallt – så kan jag nu med gott samvete unna mig att njuta så SJUKT mycket mer av den där stackars ensamma och kvarglömda chokladtryffeln sen, efter en avslutad arbetsdag… 🙂
