Race Report: Tjejmilen 10K 2019 #förhenne

Igår var det dags – dagen som jag och 20 000 andra tjejer sett fram emot sedan förra året! Tjejmilen! 

Började morgonen med en härlig cykeltur T/R till Danicahallen. Hängde på låset för att hämta ut nummerlapparna.
Det var liksom en viss symbolik över att Djurgårds-grabbarna körde på planen bredvid. ”I år ska jag TUSAN inte ägna hela hösten åt att hänga på planen – i år ska jag SPRINGA”… *morr*

I år ska jag hålla mig UTANFÖR planen! Sådetså!
Min GRYMMA bonusdotter Clara och jag innan start! För övrigt typ den enda 15-åring jag känner som sprungit både Ragnar Lake Mälaren, Vasakvartetten och nu Tjejmilen!


Det är något speciellt med att springa Tjejmilen – och att dessutom få göra det ”på riktigt” i form av ambassadör för Plan Sveriges viktiga arbete för alla flickors lika värde och rättigheter!

Väl framme på Gärdet var stämningen som vanligt på topp! Det är liksom som en enda stor glädje- och ”girl power”-fest!

Årets gruppbild med ”@Plansverige – gänget!
Vår grymma Anna Lissjanis kunde själv inte springa i år – men hade lottat ut sin startplats till en värdig vinnare och kunde inte låta bli att kika förbi…
”Startfålla-selfie”. Det var ganska glest i Startgrupp 1. Och jag undrade nästan om jag hamnat rätt.

I år var det två saker jag ”oroade mig för”. Det ena var såklart om jag i år skulle lyckas springa hela distansen eller om jag skulle vara tvungen att gå (som jag fick göra förra året eftersom jag var skadad). Och värmen. OJ vad varmt det var! Och det blir ju inte mindre varmt av att springa i gassande sol i en svart T-shirt. Men med det underbara budskapet som jag är så stolt att få bära så kunde jag bara inte kasta av mig tröjan för att springa i bara sport-bh (vilket jag i normalfallet hade gjort redan vid betydligt lägre temperaturer än dagens). Men oj vad det kändes bra! Jag drog iväg och kände mig stark och snabb. För snabb de 3 första kilometrarna. Sen ”dog jag”, Jag var varm, svettig och törstig. Och jag måste ha lyckats missa första stationen med sportdryck (som jag verkligen hade behövt) så bara vatten, vatten…vatten… Det var tungt. Och när jag vid 9 km fick tag i första muggen sportdryck – ja då var jag nära till tårar kan jag säga. Jag visste att jag skulle ”komma i mål hel” i år, men att jag hade haft sååå mycket mer att ge tempomässigt.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg,  Gott Nytt (preppat) År  , så kommer det här löpåret behöva fokuseras mer på att nu ”komma tillbaka”. Att våga utmana. Inte för att jag måste utan för att jag vill – och för att jag älskar känslan.

Men i mål kom jag – i mål kom vi! Och vi gjorde det #förhenne!

TACK @plansverige för det underbara uppdraget! Jag hoppas vi ses på Tjejmilen 21K i vår som jag redan ser fram emot!

Sprang du också igår!? Vad tyckte du? Och sprang du inte, men ändå känner att du vill bidra i kampen för flickors rätt till sin egen kropp så kan du Swisha ett bidrag!

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.