Pre-Race report: Stockholm Trail 21K

Jajjamen. Detta är en ”Pre-Race report”! Jag har ju varit med på ett antal provlöpningar av banan för Stockholm Trail, säkert 5 stycken. Plus två avklarade lopp, varav det senaste – förra året var en personlig succé! Med riktigt bra resultat. Idag var det dags för provlöpning av den långa banan igen!

Förutom att jag dagen till ära vaknade – för första gången helt ensam hemma (eftersom sonen är hos sin pappa) i min nya egna lägenhet så visste jag att jag hade att se fram emot en fantastisk lördag förmiddag. I skogen. Vid Hammarbybacken.

Pre-Trail Run – Frukost: Kaffe (såklart!), Vitamin med kreatin, kvarg med jordnötssmör, jordgubbar och granola samt ägg-och kaviarmacka. Fattas bara annat!

Efter ett ha laddat med en god natts sömn och en ljuvlig frukost var det dags att bege sig.

Glad och pepp!

Jag hade inte riktigt bestämt mig för om jag skulle köra 10:an eller den längre banan idag. Och när gruppindelningen skulle ske så frågade jag lite extra kring vilket/vilka tempon som skulle hållas. Åke Holmberg, som jag ju haft äran att springa med tidigare provlöpningar är ju inte med i år, vilket gjorde mig lite nervös. Med Åke visste jag precis vad jag kunde förvänta mig av provlöpningen. En guidad tur av heeeela banan. I mitt tempo – eftersom att Åke tyckte om att ha mig längst fram vid sin sida eftersom han gillade mitt tempo. Det lämpade sig tydligen utmärkt för att visa på traillöpningens fulla njutning på rundor som inte var ”lopp”.

Nu kör vi!

Jag valde dock 21 K-gänget, vilket för dagen skulle bli en lite kortare distans runt 18 K. Och så var vi iväg. Ganska tidigt la jag mig sist. Det gick för fort. Jag är ju van att se dessa provlöpningar som en ”lyxrunda”. Att hinna njuta, prata… höra allt om tankarna kring spåren som valts med omsorg.
Jag kände igen mycket ifrån förra årets bana – vilket på slutet skulle visa sig vara tur.

Varmt var det. Och med känslan av ett envist litet barn VÄGRADE jag att ta ut mig! Jag var inte alls inställd på att ”köra järnet” idag. Jag ville ju njuta! Så jag lufsade, joggade, och gick ömsom. Jag höll mig sist.

Sist…men inte minst!

Och NEJ – jag ser ju inte ut som en ”löpare”. Med mina bitiga armar och ben. Mina medlöpare tyckte nog synd om mig… Hur skulle de kunna veta att jag avklarat både maraton(s), Ragnar, två tidigare Stockholm Trail 21K (det senaste året med en kanontid dessutom)… Nej, snarare som en plufsig styrkelyftar-wannabe kände jag mig. Med ett par biceps som var bredare än de flesta av de övriga (snubbarnas) vader. Nåja…som du märker kände jag mig lite provocerad inledningsvis. Sen tog vätskan slut. Och det skulle dröja till cirka 12 km innan det bjöds ett vätskestopp. Och då var vattnet SLUT!
I ren desperation, medan de övriga gick och skulle fråga folk i grannskapet där vi just då befann oss, efter mer så fick jag span på en trädgårdsslang. Vattnet smakade ”plast” – men nöden har fasiken ingen lag! Jag duschade ner hela mig och fyllde på alla flaskor jag hade med mig.

Är detta ditt hus? Eller känner du den som bor där? Hälsa att vi är SÅ tacksamma för din vattenslang (och hoppas att vi nu inte får legionella hela bunten).

Och jag ska villigt erkänna – hade det inte varit för att jag inte ville hamna så pass på ”efterkälken” att jag skulle missa det  första vätskestoppet (som jag i ärlighetens namn trodde skulle komma lite tidigare än vid 12 km) så hade jag nog brutit redan vid 6 km. För i år var det inte kul. Jo, lite kul var det när ”siste man” a.k.a. kartläsaren som för övrigt saknade kompass tappade bort oss och vi höll på att hamna mitt ute på fairway på golfbanan.

”Fooooore!” 🙂

Och då kom jag på att;

Har man inte en karta i handen så kan man aldrig komma vilse – då springer man bara!

”Öhhh…vart ska vi egentligen…?”

Och det är ju även applicerbart för annat i livet. Ibland ska man kanske bara skita i den där jävla kartan och kompassen… Och bara njuta av stunden. Man kommer alltid rätt till slut.

Det var det som var så najs med Åke. Han behövde ingen karta. Han bara körde – och hittade ibland lite nya vägar som han la in i banritningen. Det är så livet ska vara tycker jag…

Och också lite äventyr när vi plötsligt insåg vid nästa vätskedepå – som för övrigt var HELT länsad av gruppen före (ANTIKLIMAX) – att vi saknade en i gruppen. Efter lite jakt så lyckades vi dock hitta rätt på henne igen…

INGET VATTEN!!!

Många gånger längs med rundan kom jag på mig själv med att sakna Åke. De härliga stoppen, hans ungars hemrullade chokladbollar – och inställningen om NJUTNING som skulle ha erbjudit oss att stanna och ta ett – eller flera – snabba dopp i de fantastiska små sjöarna längs med banan. Men hans tips bar jag med mig; ”Upp med blickan – titta längre fram”.

Efter en sista kisspaus vid 16 km (alltså med bara 2 km kvar) meddelade jag att resten av gruppen inte behövde vänta på mig. Jag hittar vägen själv. Och det gjorde jag också. Snabb som en vässla var jag sedan uppe på toppen av Hammarbybacken (ja, utan genvägar – men hittade mina egna stigar). Utan stressen gick det mycket bättre. Utan att behöva fokusera på att ”hålla mig sist”. Jag blev dock varse ganska snart in i löpningen att ju långsammare jag var – desto längre vila fick mina medlöpare när de skulle vänta in gruppen. Men det bjöd jag så gärna på! 🙂

Det är inte många människor som ger sig ut i skogen och springer 18 km en lördag i slutet av juni – när det är som varmast på dagen. Det är typ idioter. Som jag.

Men, ”Nobody puts baby in the corner…” Hela rundan skulle jag klara – och det gjorde jag också. Även denna gång. Seg som bara den – ända in till det bittra slutet!

Slutet är nära…
…UPPE!

Stockholm Trail är ett fantastiskt lopp. Som du vet älskar jag det! Det är underbart! Och fortfarande det enda lopp (enda banan) som jag springer utan musik i öronen (om man inte räknat jävliga tröskelpass med draghjälp). Det bjuder på det bästa av det bästa när det gäller vacker miljö, naturupplevelse och löpning. Och hinder… Det är någon sorts märklig blandning mellan löpning och parkour och styrketräning.

Japp – precis såhär är det. ”Man kan inte gå under det – man måste kliva genom det…” (som Mora Träsk sjöng)

Den 24 augusti går det av stapeln! Visst ses vi där!? Du kan välja på 5, 10 eller 21 KM och vill du veta mer eller anmäla dig gör du det hos Stockholm Trail

Själv ska jag nu ”njuta” av resten av lördagen med mitt GIGANTISKA myggbett i pannan, precis ovanför ögonbrynet. ”Smakar det – så kostar det”. 😉

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras