Kvällen före Stockholm Maraton 2019. Mitt fjärde. Jag trodde ju aldrig någonsin att jag ens skulle springa ETT maraton. Nu ska jag snart ställa mig på startlinjen igen. Man klarar uppenbarligen så mycket mer än man tror. Imorgon måste jag tro, så in i helvete…
Ja, att det ju är ”målet som räknas” på Stockholm Maraton, det är ju ett som är säkert.
Min kropp är trött. Tung. Sliten. Jag har nog aldrig varit så fysiskt oförberedd inför något lopp – och inte inför något av de tre maraton jag sprungit tidigare. Men, kanske är jag mer mentalt förberedd än någonsin. För att mitt psyke och mitt tålamot prövats något så vansinnit senaste halvåret. Ungefär sedan jag kunde ”börja springa igen” efter höstens rehab-träning efter muskelbristningen i vaden.
Hämtade ut min och ”super-Hannas” (@dr.wiese) nummerlappar imorse.
Jag har ägnat senaste fyra dagarna åt att packa. Packa, packa, slänga, slänga, sortera och rensa. Vad behövs? Vad är viktigt? Vad betyder något på riktigt?
När man går igenom de där bortglömda lådorna längst inne i förrådet – då kommer man ihåg vad man en gång lovade sig själv att aldrig glömma. Och oftast, när man väl hittar det igen så blir man väldigt glad.
Liksom ett linne från U2’s ”Elevation Tour”, eller en Gun’s tisha från 92′.
Imorgon handlar det bara om att ta mig i mål. För att det är målet som är målet. När det än kommer! Och ibland tar det flera år att komma i mål. Snart gör jag det!
And love is not the easy thing
The only baggage you can bring
Is all that you can’t leave behind
(U2 – Walk on)
Lycka till du som springer – oavsett vilket mål du har!