Kroppen vet – lyssnar du?

Det är märkligt – eller kanske egentligen inte alls; hur kroppen visar så tydligt vad den behöver. Och hur du mår – egentligen.

När jag var i yngre tonåren – och konstant upptagen av alla förälskelser som avlöste varandra så sa min pappa alltid när jag råkade nämna ”föremålet-för-min-just-då stora-kärlek’s namn”-istället-för-någon annans; ”Varav hjärtat är fullt – därav talar munnen”. Där och då skyllde jag ifrån mig på felsägning (fick självklart genast repliken ”Freudiansk felsägning”).

Men ju mer åren gått desto mer inser jag hur rätt han hade. Kroppen säger det du känner! Då var det munnen. Numer kanske mer i form av fysiska symptom snarare än ”kärlekstörstande felsägningar”.

Jag fastnade vid Life in a happy way’s inlägg ”Vad är det som är fel”

Och kände så väl igen mig. Den här våren har fram till för ungefär en månad sedan varit kantad av förkylningar. Trötthet. Orkeslöshet, onormal muskeltrötthet, träningsvärk och bitvis rejäl nedstämdhet. Detta då trots att jag, återigen håller mig aktiv, får i mig de vitaminer och mineraler jag behöver och äter kreatin (mer om det sen – men det är nog det enda kosttillskottet förutom Priorin som faktiskt funkar).

Jag håller mig alltså fysiskt aktiv (no shit!), äter bra, sover 8 timmar per dygn – lägger mig ALDRIG en minut senare än 21.45, inte någon av veckans sju dagar. Jag har en bra ”work-life-balance” som det så fint heter. Jag är inte underviktig (snarare att det finns fin buffert att ta av), jag är fertil som en kanin, jag har bra blodvärden (så bra att jag fortfarande är lämplig som blodgivare)… Så vad faaaan är fel!?

För mig, så vet jag att det handlar om MENTAL STRESS. Tankar och känslor som mal. Gnager.

Jag vet det ju så väl. När hjärtat, tanken eller själen går på högvarv. Det är då kroppen säger ifrån.

Men det intressanta i detta är inte just det – för det vet du redan!?

Nej, det mest intressanta och kanske viktigaste – hur undviker man att hamna här!? Gång på gång? Och framförallt, hur lär man sig att fånga upp signalerna i tid innan det där tillståndet inträffat som man ju funderar över; ”Det händer bara andra – inte mig”.

Lite som allt det här med hur man ska göra för att ”gå ner i vikt så snabbt som möjligt men utan att förändra/offra något”.

Genvägar och garantier… Som ett one night stand – snabbt och effektivt!

För det första vet alla att det ju är fullt möjligt! För det andra så vet vi alla också att det inte är att gå ner i vikt som är det svåra – det är att hålla den där målvikten långsiktigt som är svårt.

Allt handlar – på gott och ont – om att lyssna.

För ett par veckor sedan befann jag mig just där. Och vis av erfarenheten så lyssnade jag. Efter två långdragna förkylningar med märkliga symptom som muskelvärk, feber och ett omåttligt sömnbehov. Med en (fantastisk) kollega som till slut sa åt mig på skarpen när jag förvarnade om att vissa av dagens möten skulle genomföras på distans. Hon ringde upp och sa med sträng röst;

”Maria – nu säger jag åt dig på skarpen! Du är alltid så JÄVLA KAPABEL och DRIFTIG – du är ju fan övermänsklig! Nu ska du skjuta ut dig! Nu RÄCKER det! Gå och lägg dig!

Saken var att jag redan visste. Tårarna rann nedför kinderna där vid 7-snåret på morgonen när jag fick samtalet. Jag hörde mig själv säga; ”TACK!”. Men direkt när vi lagt på kände jag mig som en idiot. En jävla idiot. För jag visste ju redan. Min kropp hade ju redan varnat! Tusen gånger om! Men jag hade inte lyssnat. Jävla dumhuvud!!!

Ingen känner dig bättre än du. Och ingen känner dig bättre eller ger dig tydligare signaler på att något är fel än du själv – din kropp! Sorry, men så är det!

Jag önskar, eftersom jag själv varit utbränd, deprimerad och ätstörd att det inte var ”upp till mig”. Att det inte var mitt ansvar. Men fan, det var tusan det! Jag hade och HAR en skyldighet mot mig själv att LYSSNA! Och min kropp har skrikigt!

Numer lyssnar jag. Noga. Men ändå krävs det tydligen och uppenbarligen – att någon ibland ser mig och säger åt mig på skarpen. Ibland är man inte starkast själv.

Men jag tror, eller snarare – jag är övertygad om att allt handlar om att man (JAG) måste bli bättre på att ta sig själv på allvar.

Jag är ingen övermänniska! Du är ingen övermänniska! Ibland behöver du bara ”dra ur kontakten” och sova. Ha det tyst, göra något – bara för dig- för dig eller bara skita i allt! För att det är det du och din kropp behöver.

Signal 1) Du slås av tanken/ känslan

Signal 2) …någon utomstående uppmärksammar eller frågar…

Signal 3) …kroppen säger ifrån/fysiska symptom/besvär!!! Och NU är det tusan ALLVAR på riktigt!!!

På dagens/morgonens planerade tröskelpass sa jag ifrån. Fort som FAN. ”Idag blir det promenad eller max lätt jogg”. Jag sa det med en röst av skam. Jag sa det på en gång. Så fort jag såg honom. Carl. För att jag inte skulle råka lura migsjälv. Och inte lura honom. Idag behövde kroppen ta det lugnt. Idag var det den – den träningen – jag behövde hjälp med. Det satt långt inne.

De passen är nästan de bästa. De som egentligen aldrig skulle ha blivit av. När alternativen var att skita i dem fullständigt eller att ta ut sig fullständigt, destruktivt och bryta ner.

Passen när man istället lyssnar. När man gör det kroppen, hjärtat och själen behöver… Det är då man märker att man vuxit. Att man lärt sig. Att det ibland är så jävla viktigt och oumbärligt att ha någon som tar en morgonpromenad i solen med en. Och att det är ok.

Det är ok.