Efter en veckas feber och förkylning var det idag dags att pröva vingarna igen. Eller kanske snarare benen. Dags för årets provlöpning av en del av banan för Stockholm Marathon. Och idag, mer än någonsin förr, var jag helt fokuserad på att; ”det är målet som räknas”. Så jag gav upp.
Ok. Jag var redan från start inställd på att detta skulle bli ett ”lugnt långpass”. Inte pressa alls. Och vis av erfarenheten från förra årets provlöpning så visste jag ju redan att det blir flertalet stopp och långsamma etapper. Så inget ”pers” på detta, inte! Nej. Idag skulle det bara NJUTAS! Fullt ut!
Fick dock en smula panik när jag såg den första startgruppen. Måltid ”1.40”(!??). Ja, alltså på dessa lopp så kan man ju hänga på en farthållare som håller ett tempo som gör att man håller den ”måltid på distansen” (i detta fall MARATON) som man själv vill komma i mål på. Men, alltså – kom igen! 1.40!?? Det är ju liksom långt snabbare än världsrekordet (där man fortfarande kämpar för att klara distansen på under 2 timmar).
Jag var tvungen att gå fram och fråga om det var ett skämt. ”Är det på riktigt måltiden på maraton!?” (jag hörde ju liksom när jag ställde frågan hur absurt det lät). ”Nej, nej, vi är en halvmaraton-grupp”.
PJUH! Jag vandrade lugnt bort till ”4.15”-gruppen, som jag sedan tidigare bestämt mig att hålla mig till. Riktigt lugnt. Skönt. Utan press.
Det enda som oroade mig något var att jag och Simon pratat lite om att inte köra på den fulla distansen 25 km. Att jag skulle bryta vid 22/23K nånting. För att inte riskera något. Och det kändes ju relativt OK ändå. Förra året var distansen 29 km. Men, ok. Vid 23 skulle jag kunna tänka mig att bryta om distansen är OK. Det diffar 2 km. Hmmm… ja, jag visste ju att det var rätt strategi. 25K blir en onödigt stor procentuell ökning av distansen efter ”vadskadan”. 23 km får det bli.
Men, så ställer någon frågan; ”Är det 25 km eller 29 som förra året”. Mitt hjärta stannar. ”29 km” blir svaret. Hade det varit ”förut” så hade jag hurrat och jublat.
Nu fick jag lite smått ångest. SHIT. Jag måste bryta SUPERTIDIGT. Vara en ”mespropp”. Vara ”en sån som ger upp”. En sån som ”inte orkar”. En sån som inte ”fullföljer”. Alltså. Jag har ju ALDRIG brutit ett endate lopp i hela mitt liv. Och nu var ju iofs detta inte ett regelrätt lopp. Men en ”avrbytare” skulle jag fortfarande bli – hur jag än gjorde.
Det var en ljuvlig förmiddag. Jag kände mig betydligt mer avslappnad och lugn på dagens pass än på förra årets provlöpning. Jag hade världens bästa ”Daily Mix” i lurarna, och precis lagom till stigningen på Västerbron vid 19 km tajmades ”Deep river Woman” med Lionel Richie från Tuskegee-albumet. Jag kom på mig själv flera gånger under löpningen, men särskilt minnesvärt var denna stund – när jag bara blundade och njöt.
Vid sista vätskepausen vid Kungsholmstorg, vid 22,5 km blev våndan stod. Hur FAAAAN ska jag göra. ”Should I stay or should I go..?”. Ska jag stänga av klockan? Ska jag ljuga och säga att jag bara sprang 23 km – men ändå springa hela distansen på 29?
När är det dags att ”rycka plåstret”? Hur ”länge” ska man riskera för känslan? Vad är en känsla värd? VAD ÄR KÄNSLAN VÄRD? Vad är MIN känsla värd?
Distansen från Kungsholmstorg till Tegelbacken kändes evighetslång. Men vid passagen över mot Gamla Stan tog jag mod till mig. Det är nu eller aldrig! NU! Jag slet ur hörlurarna och sa till min ”medlöpare”; ”Nu bryter jag – jag vill inte riskera något”. Och jag sprang fram till ”farthållarna” och bekräftade att jag nu lämnade ledet.
Distansen landade på 24 km. Och känslan av misslyckande vägdes upp av känslan att; ”Tänk vad många mil jag kommer hinna springa mer i mitt liv!”. Jag har så många lopp jag vill springa! Stockholm Trail, Stockholm Challenge, Tjejmilen med Plan Sverige… Lidingöloppet, Lake Ragnar, Stafesten… ALLT!
Ibland så är det ett TUFFT beslut att våga bryta. Att ”ta smällen”. Men med förhoppningen om att det kommer bli så mycket bättre sen. Att livet – och känslan – är så mycket mer värt! Att ”Enough is enough”. Låten, med Donna Summer och Barbara Streisand heter för övrigt egentligen ”No more tears”… Att det finns en gräns för när det räcker. Men att det inte behöver betyda slutet – utan kanske snarare tvärtom.
Jag behöver inte bevisa för mig själv att jag orkar. Jag behöver bli bättre på att hjälpa mig själv att visa – när det räcker. Och att det är OK!
Har nog aldrig känt mig nöjdare än när jag klev på bussen utanför Riddarhuset. JAG GJORDE DET! Jag bröt! Jag gav upp! Tjohoooo!
