Igår kom det tillbaka till mig. Och jag förstod inte att det var möjligt att sakna något så mycket. Det låter löjligt, fånigt, patetiskt – ja, mycket. Men att få känna det jag kände igår igen det fick mig att förstå hur mycket det faktiskt betyder för mig att kunna springa.
20 minuter. Varken mer eller mindre. 20 minuter sammanhängande löpning stod på lunchschemat. Längsta distans och tid sedan den 1/9.
Om jag var nervös? Jajjamen! Mer nervös än inför mitt livs första 5 km. Skulle vaden hålla? Gör det ont? Vad händer om jag halkar? Om det kommer en backe? Hur ledsen och besviken kommer jag bli om det går åt skogen efter halva tiden..? Tusen tankar.
Sakta, sakta. Långsamt – absolut inte titta på varken tempo eller puls. Full fokus på löpsteg, teknik och tiden. Inte minst tiden.
Hur känns det? Hur går det? Hur mår jag? Kan jag fortfarande springa? Vet jag hur man gör?
12 minuter. Må de sista 8 minutrarna gå långsamt. Och må de gå bra.
För dig som inte ”blivit av med löpningen” eller nåt annat som din kropp och ditt välmående verkligen blivit sjukt beroende av så kan man kanske jämföra det med hur det är att som nybliven småbarnsförälder få sova en hel natt själv för första gången på ett halvår. Eller känslan av att komma levande hem efter en kryssning med finlandsfärja, eller att lyckas få igenom sin gamla rostiga Volvo 940 från ’93 i besiktningen utan anmärkning. Man undrar liksom – vad hände!? För att citera Just D – Hur é det möjligt?
Igår gjorde jag det iallafall. Igen. Det som kändes omöjligt att hoppas på för en månad sen. Jag sprang igen. Och det slog mig för varje steg jag tog att det här kan jag fan inte leva utan! Jag VILL inte leva utan det! Aldrig!
Gick det fort? Ehhh, NEJ. Blev det långt? Nej. Exakt hur mycket fick jag kämpa för att motstå frestelsen av att fortsätta springa bara en liiiiiten, liiiiiten bit till? Ja, ungefär lika mycket som jag fick kämpa emot tvångstanken att vilja sätta mig på den här stolen….
…som väntade när jag lycklig som en lärka när jag kom tillbaka till kontoret!
Det ligger någonting i det där med att; ”Man vet inte vad man har förrän man mister det”.
Och jag vet inte om jag ska vara ledsen över att jag tagit löpningen så förgiven förut eller om jag ska vara glad för att jag nu förstår vad den verkligen betyder för mig. Hur viktig den är. Och hur fu#%ing fast jag är.
Dagens låt; ”Here you come again” med Dolly Parton
Here you come again
Just when I’ve begun to get myself together…And there go all my defenses
Just leave it up to you and in a little while
You’re messin’ up my mind and fillin’ up my senses…And shakin’ me up so that all I really know
Is here you come again and here I go!”
