Skade glädje & Race report

Ja. Jag vet. Det kan inte skrivas så. Det är en medveten felskrivning och särskrivning. Men idag upplevde jag ren, skär och ÄKTA skade-glädje. Skada och en fantastisk stämning! Tusentals starka, glada och förväntansfulla kvinnor! 10 ljuvliga kilometrar, drömmar om personbästa, drömmen om att avverka ”första milen någonsin” eller kanske ”springa första smärtfria milen igen efter en segdragen skada”. Jag hoppas att min nästa Tjejmil inte blir det sistnämnda. Jag hoppas jag blir smärtfri innan dess. Idag var det nämligen smärtsam glädje. Skadeglädje.

Alltså, jag blir nästan tårögd när jag tänker på det. Vilken dag – vilken känsla! I år hade Tjejmilen en önskan om att alla deltagare skulle springa ”för” något. Detta i och med #-en; jagspringerför.

Alla har vi olika anledningar, drivkrafter och mål med vår löpning. Känslan, lugnet, återhämtning, träning, ”egen tid”, glädje, sorgebearbetning, terapi eller helt enkelt ”för en god sak”.

Jag sprang ju som du minns Tjejmilen 21K i våras på uppdrag av flickor tillsammans med Plan Sverige och #förhenne. Idag var det dags igen för Tjejmilen! Vid Plan Sveriges tält idag blev det många kära återseenden!

Och vår Content Manager/Chefredaktör Anna Lissjanis höll också en härlig uppvärmning med oss alla.

Förra veckan lyckades jag ju få en muskelsträckning i vänster vad när jag sprang Stafesten med jobbet.  Men TUSAN – inget ska stoppa mig från att vara med en sån här dag! Laddad med alla endorfiner min kropp kunde frambringa tog jag mig till Gärdet och Plan Sveriges tält.

Om du var där så förstår du precis vad jag menar – och om du inte var det så ska jag försöka återge det så gott jag kan – det var underbart! Vilken stämning!

Alla fantastiska kvinnor! Och alla som jag tror ändå hade uppfattat budskapet med att göra denna Tjejmil till en manifestation #förhenne! Klädda i svart. Helt eller delvis. En hel hjord med kvinnor som sprang till för flickors rättigheter och lika värde!

Om jag sprang. Nej. Jag gjorde ett litet, litet försök. Men promenerade 8 km av 10. Smärtan kom tillbaka och jag var inte beredd att ”chansa”. Men, inget ont som inte har något gott med sig. Det var verkligen 10 ljuvliga kilometrar och jag fick njuta länge och uppleva enorm löpglädje och hejarop med alla som sprang.

Men visst – jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag var arg, uppgiven och ledsen. Att promenera i mål – det var inte mitt mål. Det kädes tungt. Riktigt tungt. Men det gav mig också perspektiv på min tillvaro.

Här gick jag i världens härligaste sammanhang och mitt största bekymmer för stunden var just att jag gick. Att jag inte sprang. Det var inte att jag inte fått gå i skolan. Att jag blivit mamma som 12-åring och tvingats gifta mig med en man som skulle kunnat vara min pappa och hade 3 fruar sen tidigare.

En muskelbrisning i vaden är ett litet problem i det stora hela. Men oron jag känner är stor – kommer jag någonsin kunna springa igen?

Oavsett vad, så inser jag att jag är lyckligt lottad. Och att jag fortfarande har tusentals möjligheter att fortsätta göra det jag älskar och brinner för! Det ska jag ta tillvara på!

Jag hoppas att du som också var med idag delade glädjen och gemenskapen. Att du känner dig nöjd och tacksam över din prestation. Men också att du, som jag, känner att detta lopp gav ett litet extra värde i form av att faktiskt vara ett riktigt bevis på att vi kvinnor – i Sverige och västvärlden – har kommit riktigt långt. Vi har vårt eget lopp – Tjejmilen!

TACK @PlanSverige för att jag fick förmånen att dela denna dag och upplevelse med er på uppdrag av alla flickor!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras